Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hotell, gick upp på sitt rum och beställde kaffe. En kypare, men
en annan än Jegor, serverade honom det. Ljevin ville börja prata
med honom, men det ringde på kyparen, och denne lämnade
rummet. Ljevin försökte dricka kaffet, och stoppade en bit semla i
munnen, men hans mun visste inte alls, vad den skulle ta sig till
med semlan. Ljevin spottade åter ut den, tog åter på sig rocken
och gick ännu en gång ut på gatan. Det var mellan nio och tio, då
han för andra gången kom fram till det Schtscherbatzkiska huset.
Där hade man just stigit upp, och kocken gick ut för att göra
inköp. Han måste ge sig till tåls minst två timmar till.
Hela natten och morgonen hade Ljevin levat, utan att tänka på
sin egen tillvaro, och han kände sig helt och hållet frigjord från
alla livets materiella fordringar. Han hade knappast ätit någonting
på hela dagen, icke sovit på två nätter, i flera timmar suttit avklädd
i kölden, och dock kände han sig icke blott lika frisk och kry som
någonsin förr, utan till och med rent av oberoende av sin kropp;
han rörde sig utan att anstränga musklerna och hade en känsla av
att han kunde nästan vad som helst. Han var övertygad om att
han kunde flyga upp i luften eller skjuta hörnet av ett hus åt
sidan, om det skulle behövas. Under den återstående tiden strövade
han omkring på gatan, varvid han oupphörligt såg på klockan och
tittade sig omkring åt alla håll.
Sedan han företagit en lång rundtur genom Gasetnygatan och
Kislovka, återvände han ännu en gång till sitt hotell, lade klockan
framför sig på bordet, slog sig ned och väntade, tills den skulle bli
tolv. I det angränsande rummet talades det om maskiner och om
ett bedrägeri, och det hördes energiska harklingar, såsom det är
vanligt vid uppvaknandet på morgonen. Människorna därinne hade
uppenbarligen ingen förståelse för att urvisaren redan närmade sig
tolv. Till sist hade visaren uppnått tolvan och Ljevin gick ut
genom porten. Droskkuskarna visste uppenbarligen allt. De
omringade Ljevin med lyckostrålande ansikten och erbjödo honom
sina tjänster, i det de tvistade med varandra. Ljevin valde en
kusk, och för att de andra icke skulle känna sig kränkta, lovade
han att sedermera åka med dem, och befallde sedan sin kusk att
köra till det Schtscherbatziska huset. Kusken såg präktig ut
med sin vita skjortkrage, som stack upp ur rocken och slöt stramt
åt om den fylliga, röda, kraftiga halsen. Och vad denna kusks släde
beträffar, så var den hög och utomordentligt bekväm, en sådan
släde, att Ljevin aldrig sedermera såg dess like. Och även hästen
var bra och bemödade sig om att springa fort men kom det oaktat
inte ur fläcken. Kusken kände till det Schtscherbatszkiska huset,
och då han anlände till målet, beskrev han, såsom en särskild
hedersbetygelse för sin passagerare, en halvcirkel med armen, sade:
”Ptro!” och stannade utanför porten. Den Schtscherbatzkiska
portvakten visste bestämt allt. Det kunde man se på hans leende och
på hans sätt att säga: ”Ah, ni har inte varit här på länge,
Konstantin Dmitrijevitsj.”
Han icke blott visste allt, utan han tycktes även vara förtjust
däröver och gjorde de största ansträngningar att dölja sin glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
