- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
330

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ljevin blickade in i den gamle mannens goda, vänliga ögon och
fann däri en ny anledning att känna sig lycklig.

”Har herrskapet redan stigit upp?”

”Vad så god och stig in! Å, lämna den kvar här!” sade han
leende, då Ljevin ville ta sin mössa med sig in. Det hade säkerligen
något att betyda.

”För vem får jag anmäla er?” frågade betjänten.

”För furstinnan ... för fursten ... för prinsessan . . .” svarade
Ljevin.

Den första person, han träffade, var mademoiselle Linon. Hon
gick genom förrummet, och hennes lockar och hennes ansikte
formligen strålade. Han hade knappast växlat några ord med henne,
då ett frasande av kjolar hördes bakom dörren till nästa rum och
mademoiselle Linon på en gång liksom försvann ur sikte. En glad
förskräckelse över hans lyckas närhet kom över honom.
Mademoiselle Linon hade nu mycket bråttom att lämna honom och gick fram
till en annan dörr. Hon hade knappast gått ut genom den, då
raska, mycket raska, lätta steg hördes på parkettgolvet och hans
lycka, hans liv, hans verkliga jag, hans bättre jag, det han sökt och
längtat efter så länge, hastigt, riktigt hastigt närmade sig honom.
Hon gick icke, utan bars fram mot honom av ett slags osynlig kraft.

Han såg endast hennes klara, ärliga ögon och i dem den lätta
förskräckelsen över just samma glada känsla av kärlek, som hans eget
hjärta var uppfylld av. Dessa strålande ögon kommo allt närmare
och närmare och bländade honom med sin kärleksglans. Hon
stannade alldeles framför honom, så att hennes kläder snuddade vid
hans. Hennes armar höjdes och sjönko ned på hans axlar.

Hon hade gjort allt, hon kunde; hon hade skyndat fram till
honom och hade, skyggt och samtidigt glatt, helt och hållet
överlämnat sig i hans ägo. Han omfamnade henne och tryckte sina
läppar mot hennes mun, som sökte hans kyss.

Icke heller hon hade kunnat sova på hela natten, och hon hade
väntat på honom hela förmiddagen.

Hennes föräldrar hade utan minsta motstånd givit sitt samtycke
och voro lyckliga över sitt barns lycka. Hon hade väntat på
honom. Hon hade velat vara den första att meddela honom sin och
hans lycka. Hon hade föresatt sig att taga emot honom ensam,
och hon hade glatt sig åt denna tanke, men hon hade dock varit
skygg och känt blygsel och själv icke vetat, vad hon skulle göra
vid sammanträffandet. Då hade hon hört hans steg och hans röst
och väntat bakom dörren, tills mademoiselle Linon skulle gå. Och
nu hade hon utan ett ögonblicks tvekan och utan att fråga sig vad
hon skulle göra och hur hon skulle göra det, ilat ut till honom och
hade gjort, vad som här ovan omtalats.

”Vi skola gå till mamma!” sade hon och fattade honom vid
handen. Han var på länge icke i stånd att säga något, icke blott därför
att han fruktade att göra intrång på det upphöjde i sin känsla
genom ett talat ord, utan även därför att han, för var gång han
ville säga något, kände, att tårar av lycka skulle komma i stället
för ord. Han grep hennes hand och kysste den.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free