Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Fjortonde kapitlet - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Är det verkligen sant?” frågade han till sist med tonlös
stämma. ”Jag kan icke alls tro, att du älskar mig!”
Hon smålog över detta ”du” och över den blyghet, varmed han
såg på henne.
”Ja!” svarade hon långsamt och med lugnt allvar. ”Jag är så
lycklig!”
Hon släppte icke hans hand, när de trädde in i salongen. Så fort
furstinnan blev dem varse, började hon andas fortare, brast i tårar,
men skrattade omedelbart efteråt, skyndade dem till mötes med
spänstiga steg, lade händerna om Ljevins huvud, kysste honom och
fuktade hans kinder med sina tårar.
”Allt har således fått ett gott slut. Jag är så glad. Håll henne
endast kär. Jag är så glad . . . Katja!”
”Det där ställde ni ju snart i ordning”, sade gamle fursten, som
bemödade sig om att se ut som vanligt, men Ljevin märkte, att hans
ögon voro fuktiga. ”Det har jag redan länge önskat, alltid
önskat!” fortsatte han, grep Ljevins hand och drog honom till sig.
”Redan den gången, då den här ostadiga lilla kvinnan kom på
den idén . .
”Pappa!” utbrast Katja och höll händerna för hans mun.
”Ja, jag är ju redan tyst!” sade han. ”Jag gläder mig mycket,
mycket . . . Ack, vad jag är dåraktig . .
Han omfamnade Katja, kysste hennes ansikte och hennes hand
och omigen hennes ansikte och gjorde korstecknet över henne.
Och hos Ljevin vaknade till liv en ny känsla av kärlek till denne
man, som hittills varit honom så främmande, då han såg, hur Katja
länge och ömt kysste den gamla furstens köttiga hand.
Femtonde kapitlet.
Furstinnan satt tyst och leende i en länstol. Fursten slog sig ned
bredvid henne. Katja stod bredvid faderns stol och släppte icke
hans hand. Alla tego.
Furstinnan var den, som först kallade saker och ting vid deras
rätta namn och återkallade allas tankar och känslor till det verkliga
livets frågor. I första ögonblicket kände sig alla därigenom
sällsamma till mods och rent av pinsamt berörda.
”Alltså när? Vi måste fira och eklatera förlovningen. Och när
skall sedan bröllopet stå? Vad säger du, Alexander?”
”Han där”, svarade fursten och pekade på Ljevin, ”är
huvudpersonen därvidlag.”
”När?” frågade Ljevin rodnande. ”1 morgon. Om ni frågar
mig, så bör enligt min åsikt förlovningen firas i dag och bröllopet
i morgon.”
”Så får du inte tala, mon cher. Det är bara dumheter.”
”Nåja, om en vecka då.”
”Han är alldeles från sina sinnen.”
”Ja, men varför inte?”
”Jag ber dig — för allt i världen!” svarade modern, leende åt
hans iver. ”Och utstyrseln?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
