Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Skall det verkligen vara en utstyrsel och allt sådant med?”
tänkte Ljevin med förfäran. ”Men kan egentligen en utstyrsel och en
förlovningsfest störa min lycka? Den kan icke störas av något!”
Han såg på Katja och märkte, att tanken på en utstyrsel icke alls,
nej, icke alls hade något kränkande för henne. ”Alltså måste det
väl vara så”, sade han sig.
”Jag förstår ju ingenting därav. Jag sade endast, vad jag skulle
önska”, urskuldade han sig.
”Då skola vi överlägga. Förlovningen kunna vi genast fira och
eklatera. Det är i sin ordning.”
Furstinnan gick fram till sin man, kysste honom och ville lämna
rummet, men han höll henne kvar och kysste henne leende, lika
ömt som vilken förälskad ung man som helst. De båda gamla voro
uppenbarligen alldeles konfysa för ögonblicket och visste inte
riktigt, om det var de själva, som åter voro förälskade, eller deras
dotter. Då fursten och furstinnan gått ut, gick Ljevin fram till
fästmön och fattade hennes hand. Han hade åter samlat sig och
var i stånd att tala, och han hade mycket att säga. Men det, han
sade, var inte alls det, som han ämnat säga.
”Jag har vetat riktigt säkert, att det skulle bli så här! Hoppas
har jag aldrig vågat, men i djupet av min själ var jag dock alltid
förvissad därom”, sade han. ”Jag tror, att det var förutbestämt.”
”Har det inte varit likadant med mig?” svarade hon. ”Till och
med den gången . . Hon gjorde ett uppehåll och fortsatte sedan,
i det hon såg på honom med sina ärliga, uppriktiga ögon: . . .”till
och med den gången, då jag stötte min lycka ifrån mig. Jag har
alltid tänkt endast på er, men jag var bländad . . . Det måste jag
nu bekänna . . . Kan ni glömma det?”
”Kanske det endast är till mitt bästa. Ty ni måste förlåta mig
mycket. Jag måste bekänna för er . .
Detta var en av de saker, som han beslutat att omtala för
henne. Han hade beslutat att genast under de första dagarna säga
henne två saker: för det första att han icke var lika ren som hon,
och för det andra, att han icke trodde på Gud. Det var en svår
uppgift, men han betraktade det såsom sin plikt att omtala såväl det ena
som det andra för henne.
”Nej, inte nu! Senare!” tillade han.
”Gott, senare! Men ni måste ovillkorligen säga mig det. Jag
känner ingen fruktan. Jag måste veta allt. Mellan oss är numera
allt avgjort.”
Han försökte närmare fastställa meningen i hennes sista ord.
”Är det således avgjort, att ni tar mig, hurudan jag än må vara,
och icke ännu en gång avvisar mig? Ja?”
”Ja, ja.”
Samtalet avbröts av mademoiselle Linon, som kom in med ett
affekterat och dock verkligt ömt leende för att lyckönska sin
älskling Katja. Hon hade ännu icke gått ut, då tjänarna kommo med
sina lyckönskningar. Så kommo släktingarna, och nu vidtog denna
lyckliga yrsel, ur vilken Ljevin icke kom ut förrän dagen efter
bröllopet. Därvid kände han sig ständigt illa till mods, men den
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
