- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
333

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Femtonde kapitlet - Sextonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

starka lyckoförnimmelsen höll i sig och stegrades allt mer och mer.

Den bikt, som han hade lovat sin fästmö, var den enda
smärtsamma händelsen under hela denna tid. Han frågade den gamla
fursten till råds därvidlag och överlämnade med dennes gillande
åt Katja sin dagbok, i vilken stod skrivet allt det, som pinade
honom. Redan när han börjat denna dagbok, hade han skrivit den
med tanke på sin blivande fästmö. Han pinades av två saker, sin
orenhet och sin otro. Erkännandet av hans otro tog Katja utan
sinnesrörelse. Hon var religiöst sinnad och hade aldrig betvivlat
religionens sanning, men hans yttre otro gjorde över huvud taget
intet intryck på henne. Genom sin kärlek kände hon hela hans
själ, och det, hon såg i hans själ, syntes henne gott. Men att ett
sådant själstillstånd betecknades som otro, det var henne helt och
hållet likgiltigt. Men över det andra erkännandet fällde hon bittra
tårar. Ljevin hade icke lämnat henne sin dagbok utan inre strid.
Han visste, att det mellan honom och henne icke kunde och icke
fick finnas några hemligheter, och till följd därav hade han kommit
till den bestämda övertygelsen, att det var hans plikt att göra detta.
Men han hade icke kommit på det klara med vilken inverkan det
kunde ha på henne, och han hade icke satt sig in i hennes själ.
Först då han kvällen i fråga före teaterföreställningen kom till
Schtscherbatzkis, trädde in i Katjas rum och fick se hennes
förgråtna, sorgsna, kära lilla ansikte, som genom hans förskyllan såg
så djupt olyckligt ut, först då begrep han helt och hållet, genom
vilken klyfta hans skändliga förflutna var skilt från hennes
duvo-renhet, och han blev djupt förskräckt över det, som han hade gjort.

”Tag bort dessa förskräckliga böcker, tag bort dem!” utbrast hon
och stötte från sig böckerna, som lågo framför henne på bordet.
”Varför har ni givit mig dem? Men nej, det var dock bättre så”,
tillade hon, gripen av medlidande, då hon såg hans förtvivlade
uppsyn. ”Men det är förfärligt, förfärligt!”

Han hängde med huvudet och teg. Han var icke i stånd att säga
något..

”Ni kan icke förlåta mig det”, viskade han.

”Jag har ju förlåtit er det. Men det är förfärligt!”

Men hans lycka var så stor, att icke ens detta erkännande
förstörde den. utan endast förlänade den en ny schattering. Hon hade
förlåtit honom. Men sedan dess ansåg han sig ännu mindre
värdig henne, böjde sig moraliskt ännu djupare för henne och
uppskattade sin oförtjänta lycka ännu högre.

Sextonde kapitlet.

Medan Alexei Alexandrovitsj åkte tillbaka till hotellet, där hans
ensamma rum väntade honom, lät han ofrivilligt intrycket av det
efter middagen förda samtalet ännu en gång passera revy genom
minnet. Det, som Darja Alexandrovna sagt om att förlåta, hade
förargat honom. Frågan om användbarheten eller
icke-användbarhe-ten av den kristliga föreskriften i detta särskilda fall var dock
alltför svår att avgöra utan vidare, och för övrigt hade Alexei Alex-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free