- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
338

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Sextonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Tag bort händerna från ansiktet! Se på honom! Han är ett
helgon!” sade hon. ”Tag bort händerna, tag bort händerna från
ansiktet!” ropade hon häftigt. ”Alexei Aexandrovitsj, tag bort
hans händer från hans ansikte. Jag vill se hans ansikte!”

Alexei Alexandrovitsj grep Vronskis händer och drog ned dem
från hans ansikte, som var fruktansvärt förvridet av smärta och
skam.

”Räck honom handen! Förlåt honom!”

Alexei Alexandrovitsj räckte honom handen, utan att göra något
försök att återhålla de tårar, som strömmade ur hans ögon.

”Gud vare tackad och lovad! Gud vare tackad och lovad!”
viskade hon. ”Nu är allt i ordning. Drag nu endast mina ben
raka Ja, så där. ja, så där, ja, det är skönt. Så smaklöst dessa
blommor äbo tecknade. De se inte alls ut som violer”, sade hon
sedan, i det hon pekade på tapeten. ”Min Gud, min Gud! När skall
detta sluta! Ge mig morfin! Doktor, ge mig morfin! O, min
Gud. min Gud!”

Hon kastade sig av och an i sängen.

Husläkaren och de tillkallade läkarna hade förklarat, att det
förelåg barnsängsfeber, som i nittionio fall av hundra slutar med
döden. Hela dagen fortsatte feberhettan, yrseln och
medvetslösheten. Vid midnatt låg den sjuka alldeles kanslolös, och pulsen hade
nästan alldeles upphört.

Man väntade slutet vilket ögonblick som helst.

Vronski hade åkt hem, men kom tillbaka på morgonen för att
höra efter, hur det var, och Alexei Alexandrovitsj som kom honom
till mötes i förrummet, sade till honom: ”Stanna här. Hon kommer
kanske att fråga efter er”, och förde honom själv in i hustruns
bu-doar. På morgonen började åter upprördheten och livligheten, det
hastiga tänkandet och talandet, och detta tillstånd slöt åter med
medvetslöshet. På tredje dagen upprepades samma sak, och
läkarna förklarade, att det nu gavs litet hopp. Denna dag kom
Alexei Alexandrovitsj in i Annas budoar, där Vronski satt, stängde
dörren, och slog sig ned mitt emot honom.

”Alexei Alexandrovtsj”, började Vronski, som insåg, att
uppgörelsen nu förestod, ”jag är icke i stånd att tala, icke i stånd att
tänka. Skona mig! Hur tungt er hjärta än är, så är, tro mig,
mitt tillstånd ännu fruktansvärdare.”

Han ville stiga upp, men Alexei Alexandrovitsj fattade hans hand
och sade: ”Jag ber er höra på mig, ty det är oundgängligen
nödvändigt. Jag måste framlägga för er mina känslor, de känslor som
hittills lett mig i mitt handlingssätt, och de, av vilka jag hädanefter
skall låta mig ledas, på det att ni icke skall missförstå mig. Ni vet,
att jag hade beslutat mig för skilsmässa och att denna
angelägenhet till och med redan inletts. Jag döljer icke för er, att jag till en
början var obeslutsam och led djupt. Jag erkänner för er, att jag
icke kunde bli fri från tanken att utkräva hämnd på er och henne.
När jag emottog telegrammet, reste jag hit med dessa samma
känslor, ja. jag måste säga ännu mer: Jag önskade hennes död. Men . .”
Han satt tyst ett ögonblick, liksom obeslutsam, huruvida han skulle
338

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free