Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes hjärta, lärt känna hela hennes själ, och det föreföll honom,
som om han icke förrän nu älskat henne verkligt. Och nu, då
han kommit till insikt därom och älskade henne så, som hon
förtjänade att bli älskad, nu stod han framför henne som en förnedrad,
nu hade han förlorat henne för alltid och var hädanefter för
henne intet annat än ett minne, som hon måste blygas över. Men
det förskräckligaste av allt hade varit denna löjliga, skamliga
situation, då han hade kunnat förgås av blygsel och Alexei
Alexandro-vitsj dragit bort hans händer från hans ansikte. Han stod alldeles
förvirrad utanför porten till de Kareninska huset och visste icke,
vad han skulle göra.
”Befaller ni en droska?” frågade portvakten.
”Ja, en droska.”
Då Vronski kom hem, sträckte han, utan att klä av sig, ut sig
på soffan, knäppte ihop händerna och vilade huvudet mot dem.
Hans huvud var tungt efter tre sömnlösa nätter.
”Sova! Glömma!” sade han sig med den lugna tillförsikten
hos en frisk människa, som bestämt väntar, att när hon är trött
och vill sova, hon även skall få sova. Och verkligen började i detta
ögonblick allt bli otydligt i hans huvud och han började sjunka
ned i självförgätenhetens avgrund. Medvetslöshetens vågor slogo
redan tillsammans över hans huvud, då det plötsligt kändes, som om
han fått en stark elektrisk stöt. Han ryckte till så häftigt, att
hela hans kropp sattes i gungning av soffans resårer, och stödd på
händerna reste han sig förskräckt upp på knä. Hans ögon voro
vidöppna, som om han inte alls hade tänkt på sömn. Tyngden i
huvudet och mattheten i lemmarna, som han känt ögonblicket förut,
voro på en gång försvunna.
”Nu kan ni trampa mig i smutsen”, hörde han Alexei
Alexan-drovitsj säga och såg honom framför sig och såg även Annas
ansikte med de feberheta kinderna och de glänsande ögonen, hur hon
ömt och kärleksfullt betraktade, icke honom, utan Alexei
Alexan-drovitsj. Han såg sitt eget, såsom det förekom honom, dumma,
löjliga ansikte, då Alexei Alexandrovitsj drog ned händerna från det.
Han sträckte åter ut benen, kastade sig ned i sin förra ställning på
soffan och slöt ögonen.
”Sova, sova!” upprepade han ännu en gång för sig själv. Men
med slutna ögon såg han ännu tydligare Annas ansikte, sådant det
sett ut den där oförgätliga kvällen efter kapplöpningen.
”Allt detta är förbi och kommer aldrig åter, och hon skulle
vilja utplåna det ur sitt minne. Men jag kan icke leva utan
hennes kärlek. Hur, ja hur, kunna vi bli försonade, hur kunna vi bli
försonade?” sade han högt och började omedvetet upprepa dessa
samma ord. Genom upprepandet av dessa ord förhindrades
uppdykandet av nya bilder och minnen, som, det kände han, drogo
om varandra genom hans huvud. Men länge varade icke detta
hämmande av hans arbetande fantasi. Åter trädde med sällsam
hastighet det ena efter det andra av de härligaste ögonblicken i hans
förhållande till Anna fram för hans själ och samtidigt därmed
även just den utståndna förödmjukelsen. ”Tag bort hans
hän-340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
