- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
341

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Sjuttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

der!” sade Annas röst. Och då tog mannen bort händerna från
hans ansikte, och han kände själv, vilken skamsen, enfaldig
uppsyn han hade.

Han låg alltjämt där och försökte somna, ehuru han kände, att
därtill icke fanns minsta hopp, och alljämt upprepade han i en
viskning enstaka ord ur någon tankegång för att därigenom
förhindra uppdykandet av nya bilder. — Han lyssnade — och hörde
sig själv upprepa i en galnings besynnerliga viskning: ”Jag förstod
icke att uppskatta det, icke att använda det, jag förstod icke att
uppskatta det, icke att använda det.”

”Vad är det? Håller jag på att bli galen?” frågade han sig.
”Ja, kanske, av en sådan anledning blir man ju galen, av en sådan
anledning skjuter man sig”, besvarade han själv sin fråga, och då
han slog upp ögonen, såg han med förvåning bredvid sitt huvud
en kudde, som Varja, hans brors hustru, en gång broderat åt
honom. Han rörde ett par gånger helt lätt vid en av kuddens tofsar
och försökte erinra sig Varja, den sista gången då han träffat
henne. Men det var honom en pina att tänka på något främmande.
”Nej, jag måste sova!” Han drog kudden närmare sig och tryckte
sitt huvud mot den, men det erfordrades en sällsam ansträngning
att hålla ögonen slutna. Han sprang upp och satte sig. ”Den här
saken ger mig ingen ro”, sade han. ”Nu måste jag överlägga, vad
jag skall taga mig till. Vad återstår mig således ännu?” Han gick
i tankarna hastigt igenom vad det väl fanns i hans liv, som icke stod
i något samband med Anna.

”Äregirigheten? Serpuchovskoi? Sällskapslivet? Hovet?” Icke
vid någonting förmådde han fasthålla sina tankar. Allt detta hade
förr i tiden haft en viss betydelse för honom, men numera var
allt detta av noll och intet värde för honom. Han steg upp ur
soffan, tog av sig rocken, spände upp livremmen, blottade sitt ludna
bröst för att att kunna andas friare och gick av och an i rummet.
”På så sätt blir man galen”, sade han ännu en gång, ”och på så sätt
skjuter man sig, på det att man icke skall behöva blygas”, tillade
han långsamt.

Han gick fram till dörren och stängde den. Så trädde han med
stel blick och hopbitna tänder fram till bordet, tog upp ur det sin
revolver, betraktade den, vred om cylindern så att den laddade
kammaren kom i skjutläge, och försjönk i tankar. I ungefär två
minuter stod han med sänkt huvud och revolvern i handen och
tänkte och tänkte. ”Ja, naturligtvis”, sade han för sig själv, som
om en klar, logisk tankegång fört honom till en ovederlägglig, riktig
slutledning. Men i verkligheten var detta ”ja, naturligtvis”, som
klingade så övertygat, endast följden av ett upprepande av denna
samma krets av minnen och föreställningar, som han i denna
timme genomlöpt ett dussintal gånger. Det var alltjämt dessa
samma minnen av en för alltid förlorad lycka, dessa samma
föreställningar om det värdelösa i allt det, som livet ännu kunde bjuda
honom, detta samma medvetande om hans förödmjukelse. Och
även ordningsföljden mellan dessa föreställningar och känslor var
alltjämt densamma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free