- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
342

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Sjuttonde kapitlet - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ja, naturligtvis”, sade han ännu en gång, då hans tankar för
tredje gången åter rörde sig i denna trollkrets av minnen och
tankar. Han satte revolvern mot vänstra sidan av bröstet, och i det
han med hela handen gjorde en häftig knyck, som om han plötsligt
ville sluta den till en knytnäve, tryckte han på avtryckaren. Han
hörde ingen knall av skottet, men en häftig stöt mot bröstet
kastade honom till golvet. Han ville hålla sig fast vid bordskanten,
släppte därvid revolvern, vacklade, satte sig ned på golvet och såg
sig förundrad omkring. Han kände icke igen sitt rum, då han
nerifrån betraktade de svängda bordsbenen och papperskorgen och
tigerfällen. De snabba stegen av betjänten, som med knarrande
skor kom genom salongen, återkallade honom till medvetande. Med
ansträngning samlade han sina tankar och förstod nu, att han låg
på golvet, och när han såg blodet på tigerfällen och på sin hand,
förstod han även, att han hade skjutit sig.

”Dumt! Dåligt skott!” sade han för sig själv och famlade med
handen efter revolvern. Den låg nära intill honom, men han letade
längre bort efter den. Vid det fortsatta letandet sträckte han sig
åt andra hållet, och som han icke var i stånd att behålla jämvikten,
sjönk han ned, överströmmad av blod.

Den elegante betjänten med polisongerna, som ofta brukat
beklaga sig för sina bekanta över sina svaga nerver, blev förskräckt, då
han såg sin husbonde ligga utsträckt på golvet, så förskräckt, att
han lät honom fortsätta att blöda och sprang bort för att hämta
hjälp. Om en timme kom Vronskis svägerska Varja åkande, lade
med tillhjälp av tre läkare, till vilka hon skickat bud, den skadade
till sängs och stannade hos honom för att vårda honom.

Adertonde kapitlet.

Det fel, som Alexei Alexandrovitsj begått därigenom att han, då
han förberett sig på ett återseende med hustrun, icke tagit i
övervägande den möjligheten, att hennes ånger kunde vara uppriktig, detta
fel framträdde tydligt i hela sitt omfång för honom två månader
efter hans återkomst från Moskva. Men detta av honom begångna
fel härledde sig icke blott därav att han icke övervägt denna
möjlighet, utan även därav att han ända till detta återseende med
den dödssjuka hustrun icke hade känt sitt eget hjärta. Vid
hustruns sjukbädd hade han för första gången i sitt liv villigt
överlämnat sig åt denna känsla av medlidande, som andra människors
lidanden framkallade hos honom och som han dittills blygts över som
en skamlig svaghet. Och medlidande med henne och ångern över
att han hade önskat hennes död och i all synnerhet förlåtandets
sällhet hade haft till följd, att han på en gång kände icke blott en
lindring i sitt lidande, utan även ett sådant själslugn, som han
aldrig förr erfarit. Han hade på en gång kommit till insikt om att
just det, som varit upphovet till hans lidande, blivit upphovet till
hans själsliga glädje. Den fråga, som förefallit honom olöslig, då
han dömde, fördömde och hatade, hade nu, då han förlät och
älskade, blivit enkel och klar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0344.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free