- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
343

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Rörd av hennes lidande och hennes ånger hade han förlåtit sin
hustru och känt medlidande med henne. Han hade även förlåtit
Vronski och känt medlidande med honom, i all synnerhet då ryktet
om dennes förtvivlade gärning nått honom. Även sin son
beklagade han nu mera än förr, och han gjorde sig förebråelser över att
han förr brytt sig alltför litet om honom. Men gentemot den
nyfödda lilla flickan hyste han en alldeles särskild känsla, icke blott
av medlidande, utan rent av ömhet. Till en början hade han
endast av medlidande bekymrat sig om detta nyfödda, svaga barn
som icke var hans dotter och som, enär hon under moderns
sjukdom icke fick den erforderliga omvårdnaden, sannolikt skulle ha
dött, om han icke hade dragit försorg om henne — och han hade
själv icke märkt, hur kärt det lilla barnet blivit honom. Flera
gånger om dagen brukade han gå in i barnkammaren och stanna
där en längre stund, så att amman och barnjungfrun, som till en
början känt sig generade för honom, så småningom hade vant sig
vid honom. Mången gång satt han en halv timme i sträck och
betraktade det sovande barnets med fjunigt hår beklädda lilla
huvud och det gulröda, rynkiga lilla ansiktet och iakttog den sig
rynkande pannans rörelser och de mjuka, knubbiga små händerna med
de inåt krökta små fingrarna, då de med baksidan gnuggade de
små ögonen och näsan. I all synnerhet i dylika ögonblick kände
Alexei Alexandrovitsj fullkomligt lugn och själslig jämvikt och såg
i sin belägenhet ingenting ovanligt och ingenting, som behövde
ändras.

Men ju mer tiden framskred, desto tydligare insåg han, att man
icke skulle låta honom stanna kvar i denna belägenhet, hur
naturlig den än kunde förefalla honom själv. Han kände, att förutom
den rena, sedliga kraft, av vilken hans själ lät sig ledas, det
existerade en annan, grövre, lika mäktig eller ännu mäktigare kraft, som
gav hans liv dess riktning, och att denna kraft icke länge skulle låta
honom stanna i denna stilla ro, som var honom så kär. Han kände,
att alla människor betraktade honom liksom med en förundrad
fråga, icke förstodo honom och väntade något steg av honom.
Alldeles särskilt starkt kände han det onaturliga och ohållbara
förhållandet till hustrun.

Då den veka stämning, som dödens närhet framkallat hos henne,
gått över, märkte Alexei Alexandrovitsj allt tydligare, att hon
kände fruktan för honom, var besvärad av hans närvaro och icke
kunde se honom rakt in i ögonen. Det var, som om hon ville säga
honom något och dock icke kunnat besluta sig för det och som om
hon i förkänslan av att deras förhållande icke kunde fortgå,
väntade något steg från hans sida.

I slutet av februari sjuknade Annas lilla flicka, som likaledes fått
namnet Anna. Alexei Alexandrovitsj hade på morgonen varit inne
i barnkammaren, givit tillsägelse om att doktorn skulle tillkallas
och hade sedan åkt till ministeriet. Då han var färdig med sitt
arbete där, återvände han hem mellan klockan tre och fyra. I
förrummet varseblev han en välväxt lakej i dyrbart livré, som höll en
vit dampäls på armen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free