- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
345

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gjorde en åtbörd med handen, liksom för att antyda, att hon var
alldeles rådlös, gick fram till lillan, tog henne ur ammans armar
och började gå av och an, i det hon samtidigt vaggade henne.

”Vi måste låta doktorn undersöka amman”, sade Alexei
Alexan-drovitsj.

Den vackert utstyrda amman med det friska utseendet blev
riktigt förskräckt vid tanken på, att man kanske skulle skicka i väg
henne. Hon mumlade något för sig själv, täckte åter över sitt
stora bröst och smålog föraktfullt över ett dylikt tvivel på hennes
förmåga att ge barnet tillräckligt med di. Även i detta leende
fann Alexei Alexandrovitsj åter ett hån över hans belägenhet.

”Du stackars lilla pyre”, sade barnjungfrun, medan hon alltjämt
gick omkring och nynnade för att lugna lillan.

Alexei Alexandrovitsj satte sig ned och följde med sorgsen,
dyster blick den av och an gående barnjungfrun.

Då barnet äntligen tystnat, barnjungfrun lagt ned det i dess lilla
säng, ordnat kuddarna och dragit sig tillbaka, reste Alexei
Alexandrovitsj sig upp och gick fram till barnet. Ungefär en minut
betraktade han det under tystnad och med samma sorgsna
uppsyn. Men så framträdde plötsligt ett leende på hans ansikte, och
han lämnade ljudlöst rummet.

Inne i matsalen ringde han och befallde den inträdande
betjänten att ännu en gång skicka efter doktorn. Han var förargad på
sin hustru, därför att hon så föga bekymrade sig om detta
förtjusande lilla barn, och till följd av denna misstämning ville han
egentligen inte gå till henne, och inte heller hade han lust att
träffa furstinnan Betsy. Men hans hustru hade möjligen kunnat
undra, varför han icke enligt sin vana kom in till henne, och till
följd därav gick han till hennes sängkammare. Då han på den
mjuka mattan närmade sig dörren, hörde han ofrivilligt ett samtal,
som han icke hade velat höra.

”Om han icke skulle resa bort, så skulle jag kunna förstå en
vägran från er och även från er mans sida att taga emot honom.
Men nu måtte väl er man vara höjd över dylikt”, sade Betsy.

”Det är icke för min mans utan för min egen skull, som jag
avböjer det. Var snäll och tala inte så”, svarade Anna i upprörd
ton.

”Men ni önskar väl taga avsked av en man, som velat skjuta
sig för er skull...”

”Just därför vill jag det icke”.

Alexei Alexandrovitsj stannade med förskräckt, skuldmedveten
uppsyn och ville oförmärkt avlägsna sig igen. Men så kom han
att tänka på att detta uppförande icke skulle vara honom värdigt,
och han vände åter om och närmade sig sängkammaren, efter det
att han hostat ett par gånger. Rösterna förstummades, och han
gick in.

Anna satt i en grå morgonrock på schäslongen. Hennes svarta
hår, som börjat falla av efter sjukdomen, var kortklippt och
bildade nu liksom en tjock borste omkring hennes runda huvud.
Liksom alltid vid mannens åsyn försvann det livliga minspelet med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free