- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
346

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ens ur hennes ansikte, hon sänkte huvudet och såg oroligt på
Betsy. Betsy satt bredvid henne, varvid hon höll sin högväxta, platta
gestalt mycket rak. Hon var klädd efter allra senaste modet. Hon
hälsade på Alexei Alexandrovitsj med en böjning på huvudet och
ett ironiskt leende.

”Ah”, sade hon, som om hon vore mycket förvånad. ”Det
gläder mig mycket, att ni är hemma. Ni visar er ju ingenstans, och
jag har icke sett er sedan Annas skjudom. Jag har hört allt —
hur mycket sorger ni haft. Ja, ni är en beundransvärd äkta man!”
sade hon med menande, vänlig min, som om hon förlänade honom
ädelmodsorden för hans uppförande mot hustrun.

Alexei Alexandrovitsj bugade sig mycket kallt, kysste sin hustru
på handen och frågade efter hennes befinnande.

”Jag tycker, att jag är litet bättre”, svarade hon, i det hon
undvek hans blick.

”Men det förefaller mig, som om era kinder hade feberfärg”,
svarade han.

”Jag har pratat för mycket med henne”, anmärkte Betsy. ”Jag
inser, att det var alltför egoistiskt av mig, och skall nu bryta upp.”

Hon reste sig upp, men med en plötslig rodnad grep Anna efter
hennes hand.

”Nej, nej, var snäll och stanna ännu en stund. Jag måste säga
er... Nej, er”, vände hon sig till Alexei Alexandrovitsj, i det en
mörk rodnad utbredde sig över hennes hals och panna. ”Jag vill
och kan icke ha några hemligheter för er”, tillade hon.

Alexei Alexandrovitsj drog i sina fingrar, så att det knakade,
och sänkte huvudet.

”Betsy har meddelat mig, att greve Vronski önskar komma till
oss för att taga farväl före sin avresa till Taschkent.” Hon såg
icke på sin man och skyndade sig uppenbarligen med att omtala
allt, hur svårt det än kunde vara för henne. ”Jag har sagt henne,
att jag icke kan taga emot honom.”

”Min kära vän, ni sade, att det måste bero på Alexei
Alexandrovitsj”, rättade Betsy henne. f

”Nej, jag kan icke taga emot honom, och det tjänar ju heller
ingenting till...” Hon hejdade sig plötsligt och kastade en
frågande blick på mannen, men denne såg icke på henne. ”Med ett
ord, jag vill icke ...”

Alexei Alexandrovitsj kom närmare henne och ville fatta hennes
hand.

Hennes första, ofrivilliga rörelse var att draga undan sin hand
från hans fuktiga, med stora, framträdande ådror överdragna hand,
som sökte hennes, men så betvang hon sig uppenbarligen med
ansträngning och tryckte hans hand.

”Jag är er mycket tacksam för ert förtroende”, började han.
”Men ...” Här kom han av sig och kände till sin förtret, att han
i furstinnan Tverskajas närvaro icke kunde överväga en fråga, som
han i ensamheten med största lätthet hade kunnat avgöra. Ty
denna kvinna föreföll honom som en personifikation av denna
grövre makt, som skulle ge hans liv dess riktning efter världens
346

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free