Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Adertonde kapitlet - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åsikt och hindrade honom att överlämna sig åt sina känslor av
kärlek och förlåtande. Han tystnade och såg på furstinnan
Tverskaja.
”Ja, farväl, mitt hjärta!” sade Betsy och reste sig upp. Hon
kysste Anna och lämnade rummet. Alexei Alexandrovitsj följde
henne ut.
”Alexei Alexandrovitsj, jag känner er såsom en man av ett i
sanning ädelt sinnelag”, sade Betsy, i det hon stannade i lilla
salongen och ännu en gång kraftigt tryckte hans hand. ”Jag står
er ju jämförelsevis fjärran, men jag älskar Anna så högt och
känner en sådan högaktning för er, att jag tillåter mig ge er ett råd.
Tag emot honom. Alexei Vronski är inbegreppet av redbarhet och
han står i begrepp att avresa till Taschkent.”
”Jag tackar er, furstinna, för ert deltagande och för ert råd.
Men jag måste själv avgöra frågan, huruvida min hustru kan taga
emot någon eller ej.”
Vid dessa ord drog han enligt sin vana upp ögonbrynen med
värdig min, men blev i samma ögonblick medveten om att hur
väl han än valde sina ord, så kunde det i hans belägenhet icke bli
fråga om någon värdighet. Och att Betsy tänkte detsamma, det
märkte han på det återhållna, maliciösa leende, varmed hon såg
på honom efter detta svar.
Nittonde kapitlet.
Ute i salongen bugade Alexei Alexandrovitsj sig för Betsy oCh
återvände in till sin hustru. Hon hade under tiden lagt sig ned,
men när hon hörde hans steg, återtog hon hastigt sin förra sittande
ställning och såg förskräckt på honom. Han såg, att hon hade
gråtit.
”Jag är dig mycket tacksam för ditt förtroende”, sade han på
ryska och satte sig bredvid henne. Så fort han talade ryska och
kallade henne ”du”, blev Anna så retlig över detta ”du”, att hon
icke kunde behärska sig. ”Och jag är dig mycket tacksam för att
du besvarat denna fråga avböjande”, fortsatte han. ”Jag är
likaledes av den åsikten, att om greve Vronski reser härifrån, det inte
alls är nödvändigt, att han kommer hit. För övrigt...”
”Det har jag ju redan sagt. Varför upprepar du det således
ännu en gång?” avbröt Anna honom med en retlighet, som hon
icke var i stånd att behärska. ”Nej”, tänkte hon, ”det är ingalunda
nödvändigt, att en man tar avsked av en kvinna, som han älskar
och för vars skull han velat beröva sig livet och gjort sig olycklig
och som icke kan leva utan honom. Det är ingalunda nödvändigt!”
Hon pressade ihop läpparna och riktade sina blixtrande ögon ned
på sina händer med de framträdande ådrorna. Han gnuggade
långsamt händerna mot varandra. ”Vi skola inte tala därom”,
tillade hon i litet lugnare ton.
”Jag har överlämnat åt dig att avgöra denna fråga, och det
gläder mig mycket att se...” började Alexei Alexandrovitsj.
”,.. att min önskan stämmer överens med er”, skyndade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
