- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
349

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tjugonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

viskning men med stark betoning. ”Det kan inte fortgå så här,
det är alldeles omöjligt..

”Det gläder mig mycket att höra, att ni är av den åsikten”,
svarade Stephan Arkadjevistj med en uppsyn, som uttryckte
allvarligt och smärtsamt deltagande. ”Det är av den anledningen,
som jag kommit hit till Petersburg.”

”Hela staden pratar därom”, sade hon. ”Det är ett absolut
omöjligt tillstånd. Hon tynar räddningslöst bort under det. Han
förstår icke, att hon är en av de kvinnor, som icke äro i stånd att
skämta med sina känslor. Endera delen måste ske: antingen måste
den ene gå energiskt till väga och enlevera henne, eller också måste
den andre samtycka till en skilsmässa. Men i sin nuvarande
belägenhet kvävs hon.”

”Ja, ja, mycket riktigt!” sade Stephan Arkadjevitsj med en
suck. ”Det är just därför, jag kommit hit. Det vill säga, inte
uteslutande därför ... Jag har blivit utnämnd till kammarherre,
och då måste man ju tacka. Men huvudsaken är ändå, att jag
måste bringa denna angelägenhet i ordning.”

”Ja, måtte Gud hjälpa er i era bemödanden!” sade Betsy.

Sedan Oblonski följt furstinnan ut i vestibulen, begav han sig
till sin syster. Han fann henne upplöst i tårar. Han frågade,
hur hon befann sig och hur hon tillbragt morgonen.

”Illa, mycket illa. Denna morgon och alla föregående och
kommande morgnar”, svarade hon.

”Jag tror, att du överlämnar dig för mycket åt din dystra
sinnesstämning. Man måste rycka upp sig och betrakta hvet med
fast blick. Jag vet, att det mången gång är svårt, men ..

”Jag har hört sägas, att mången hustru älskar sin man med
anledning av hans laster”, började Anna plötsligt, ”men jag hatar
min med anledning av hans dygder. Jag kan icke leva tillsammans
med honom. Tro mig, hans blotta åsyn verkar fysiskt
frånstötande på mig. Han gör mig riktigt vild. Jag kan icke leva
tillsammans med honom, jag kan det ej. Vad skall jag ta mig till?
Jag var olycklig och tänkte, att det inte kunde ges en större olycka,
men jag kunde icke göra mig en föreställning om det fruktansvärda
tillstånd, som jag nu genomgår. Kan du tro det: jag vet, att han
är en god, en förträfflig människa, att jag icke är värd så mycket
som hans lillfingersnagel, och dock hatar jag honom. Jag hatar
honom med anledning av hans storsinthet. Och det återstår mig
ingenting annat än ...”

Hon ville säga: ”än döden”, men Stephan Arkadjevitsj lät henne
icke tala ut.

”Du är sjuk och retlig”, sade han. ”Tro mig, du överdriver
ofantligt. Så förskräcklig är inte alls din belägenhet.”

”Nej, Stiva”, sade Anna. ”Med mig är det slut, med mig är
det slut! Ja, det är ännu värre, ty det är ännu icke slut. Jag kan
icke säga, att allt är slut. Jag känner tvärtom, att det ännu icke
är slut. Jag är som en alltför hårt spänd sträng, som måste brista.
Men det är ännu icke slut... Och det kommer att få ett
förskräckligt slut.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free