- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
350

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tjugonde kapitlet - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Visst inte! Man kan helt sakta släppa efter på strängen. Det
gives ej någon belägenhet, ur vilken man icke skulle kunna finna
någon utväg.”

”Jag har tänkt och tänkt. Det ges endast en...”

Åter märkte han på hennes förstörda blick, att denna enda utväg
enligt hennes åsikt var döden, och lät henne icke tala ut.

”Ingalunda”, avbröt han henne. ”Ursäkta mig, men du kan icke
bedöma din belägenhet så bra som jag. Tillåt mig säga dig min
uppriktiga mening. Jag börjar från början: Du gifte dig med en
man som var tjugu år äldre än du. Du gifte dig utan kärlek eller
utan att känna till kärleken. Det var ett fel, som man icke kan
förneka.”

”Ett fruktansvärt fel!” sade Anna.

”Men jag konstaterar, att det är ett faktum. Så har du, låt oss
säga, haft den olyckan att förälska dig i en annan man. Det var
en olycka, men det är likaledes ett faktum. Och din man har
erkänt och förlåtit detta faktum. Så står saken. Nu är frågan:
Kan du_ fortsätta att leva tillsammans med din man? Önskar du
det? Önskar han det?”

”Jag vet icke. Jag vet ingenting.”

”Men du har ju själv sagt, att du inte tål honom.”

”Nej, det har jag icke sagt. Det tar jag tillbaka. Jag vet
ingenting och begriper ingenting.”

”Ja, men tillåt mig ..

”Du kan icke förstå det. Jag känner, att jag kastar mig
huvud-stupa i en avgrund men icke får rädda mig. Och jag kan det icke
heller.”

”Nåja, det är inte så farligt. Vi hålla ett språngsegel under och
uppfånga dig i det. Jag förstår dig. Jag förstår, att du inte kan
förmå dig till att uttala det, som du önskar och känner.”

”Jag önskar ingenting... Endast att allt snart måtte få ett slut.”
”Men han ser det och vet det. Och tror du kanske, att han
därigenom känner sig mindre betryckt än du? Du torterar dig
själv, och han torterar sig själv. Vad länder det till? Och dock
skulle en skilsmässa lösa alla svårigheter”, slöt Stepan
Arkadje-vitsj och såg menande på henne.

Hon svarade ej något, utan ruskade endast på sitt kortklippta
huvud. Men på hennes ansikte, som åter strålade i sin förra
skönhet, såg han, att hon icke hade vågat önska sig detta, endast
därför att det hade förefallit henne som en ouppnåelig lycka.

”Det gör mig förskräckligt ont om er. Vad jag skulle vara
lycklig, om jag kunde bringa denna sak i ordning!” sade Stephan
Ar-kadjevitsj. ”Tala ej, säg ej ett ord! Måtte Gud bistå mig, på
det att jag kan säga allt, såsom jag känner det. Nu skall jag gå
till honom.”

Tjugu första kapitlet.

Stepan Arkadjevitsj trädde in i Alexei Alexandrovitsjs
arbetsrum med denna i viss mån högtidliga min, med vilken han brukade

350

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free