- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
355

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och rekonvalescensen inträtt, att han var alldeles fri från en del
av sitt bekymmer. Genom denna handling hade han, så att säga,
avtvått den skam och den förödmjukelse, som han förut känt.
Nu kunde han lugnt tänka på Alexei Alexandrovitsj. Han insåg
dennes ädelmod i hela dess omfång, men kände sig själv icke längre
förnedrad. Dessutom hade han nu kommit tillbaka i det gamla
hjulspåret, i vilket hans liv förr rört sig. Han ansåg sig åter kunna
blicka människor i ögonen, utan att känna blygsel, och var åter i
stånd att leva så, som det motsvarade hans vanor. Det enda, som
han icke förmådde rycka ut ur sitt hjärta, ehuru han ständigt
kämpade mot denna känsla, var den till förtvivlan gränsande sorgen
över att han hade förlorat Anna för alltid. I sitt hjärta sade han
sig med största bestämdhet och fasthet, att han nu, då han sonat
sin skuld till hennes man, var förpliktad att avsäga sig henne och
hädanefter aldrig finge ställa sig mellan den ångrande och hennes
man, men han var icke i stånd att rycka smärtan över förlusten
av hennes kärlek ur sitt hjärta, icke i stånd att utplåna ur sitt
minne dessa ögonblick av lycka, som han njutit med henne, men
då för tiden förstått att uppskatta alltför litet.

Serpuchovskoi hade kommit på den tanken att skaffa Vronski
transport till Taschkent, och Vronski hade utan ett ögonblicks
tvekan gått in på detta förslag. Men ju närmare tidpunkten för
avresan kom, desto svårare blev för honom det offer, som han
bringade, vad han ansåg vara sin plikt.

Hans sår var läkt och han åkte ofta ut för att vidtaga
förberedelserna till sin resa.

”Blott en enda gång till skulle jag vilja se henne, och sedan
skall jag begrava mig och dö”, tänkte han, och när han avlade sitt
avskedsbesök hos Betsy, uttalade han denna tanke till henne. I
detta uppdrag från honom hade Betsy sedan åkt till Anna och
därpå framfört hennes avböjande svar till honom.

”Så mycket bättre”, tänkte Vronski, då han erhöll detta
meddelande. ”Det var en svaghet, som skulle ha tillintetgjort mina
sista krafter.”

Följande dag på förmiddagen kom Betsy själv till honom och
omtalade, att Oblonski bestämt sagt henne, att Alexei
Alexandrovitsj samtyckte till skilsmässan och att Vronski till följd därav
finge återse Anna.

I sin upprörda sinnesstämning tänkte han icke ens på att följa
Betsy ut. Han glömde alla sina föresatser, frågade icke ens, när
han kunde få tala med Anna och var hennes man var — han åkte
genast hem till Karenins. Han rusade upp för trappan, utan att
se någon eller något, och trädde in i hennes rum. Och utan att
bekymra sig om huruvida någon annan var inne i rummet,
omfamnade han henne och betäckte hennes ansikte, händer och hals
med kyssar.

Anna hade förberett sig på detta återseende och överlagt, vad
hon skulle säga honom, men hon kom sig icke för med att säga
något av detta; hans lidelse överväldigade henne. Hon ville lugna
honom, lugna sig själv, men det var redan för sent. Hans sinnes-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free