- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
356

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rörelse meddelade sig till henne. Hennes läppar darrade så, att
hon på en lång stund icke förmådde tala.

”Ja, du har erövrat mig, jag är din”, fick hon till sist fram, i
det hon tryckte hans händer mot sitt bröst.

”Så måste det komma 1” sade han. ”Och så länge vi leva, måste
det förbli så. Det vet jag nu.”

”Det är sant”, svarade hon. Hon blev allt blekare och omslöt
hans huvud med sina händer. ”Och dock ligger det något
fruktansvärt däri efter allt det som gått före.” *

”Allt kommer att gå över, det måste gå över, och vi skola bli
så lyckliga! Om vår kärlek ännu kunde stegras, så skulle det ske
just därigenom att det ligger något så fruktansvärt i den”, svarade
han, höjde huvudet och smålog, så att hans starka tänder syntes.

Och hon kunde icke annat, hon måste svara med ett leende, icke
på hans ord, utan på hans blick, som var så full av kärlek. Hon
fattade hans hand och strök med den sina kalla kinder och sitt
kortklippta hår.

”Jag känner knappast igen dig med detta kortklippta hår. Du
har blivit ännu vackrare, en gosse. Men så blek du är!”

”Ja, jag är mycket svag”, svarade hon leende och hennes läppar
darrade åter.

”Vi resa till Italien. Där kommer du säkert att hämta dig”,
sade han.

”Är det således möjligt, att vi kunna leva tillsammans som man
och hustru, vi båda som en familj?” frågade hon och blickade
honom i ögonen.

”Det förvånar mig endast, att det någonsin kunnat vara på
annat sätt.”

”Stiva säger, att ’han’ (det var hennes man) går in på allt, men
jag kan icke taga emot hans ädelmod. Jag vill inte alls ha
skilsmässa. Mig är allt likgiltigt. Jag vet blott icke, vad det kommer
att beslutas om Sergei.”

Det var honom absolut obegripligt, hur hon i detta återseendets
ögonblick kunde tänka på och tala om sin son och skilsmässan.
Var icke allt detta nu fullkomligt likgiltigt?

”Tala icke därom, tänk icke därpå”, bad han.

”Ack, varför fick jag icke dö? Det hade varit det bästa”, sade
hon. Tårarna flöto stilla, utan snyftningar, över hennes kinder.
Men hon försökte småle för att icke kränka honom.

Ett avböjande av den erbjudna farliga posten i Taschkent hade,
enligt Vronskis forna principer, varit ett skamligt uppförande och
en omöjlighet. Men nu trädde han utan ett ögonblicks tvekan
tillbaka, och så fort han märkte, att detta steg väckte ogillande på
högre ort, tog han avsked ur armén.

En månad senare var Alexei Alexandrovitsj lämnad ensam med
sin son. Anna hade rest utomlands tillsammans med Vronski.
Någon skilsmässa hade icke utverkats. Det hade Anna på det
bestämdaste avböjt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free