- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
365

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

grep genast en penna och började hastigt teckna. Stearinfläcken
hade givit mannen en ny pose.

Han tecknade denna nya pose, och på en gång kom han att tänka
på sin cigarrhandlares energiska, genom den utskjutande hakan
särskilt påfallande ansikte, och just detta ansikte och denna haka
gav han nu mannen på teckningen. Han skrattade högt av glädje.
Huvudet hade plötsligt förvandlats från ett dött, konstlat till ett
levande, som lyckats så bra, att det icke längre behövde ändras.
Han höll just på att försiktigt avsluta figuren, då man lämnade
honom visitkorten.

”Jag kommer genast!”

Han gick ut till sin hustru i andra rummet.

”Låt det nu vara bra igen, Sascha, var inte ond längre!” sade
han till henne med ett blygt, ömt leende. ”Du hade orätt, jag
hade orätt. Jag skall ställa allt i ordning.” Och sedan han
försonat sig med sin hustru, tog han på sig sin olivbruna överrock
med sammetskrage, satte hatten på huvudet och gick till sin ateljé.
Att figuren lyckats så bra för honom, hade han redan åter glömt.
Nu kände han sig endast glad och upprörd över besöket i ateljén
av dessa förnäma ryssar, som han sett komma åkande i ett ekipage.

Om den stora målningen, den, som nu stod på staffliet, hade han
redan i djupet av sin själ sitt bestämda omdöme färdigt, nämligen
att en sådan tavla ännu aldrig blivit målad av någon. Han trodde
inte precis att hans tavla var bättre än alla Rafaels, men han var
övertygad om att det, som han velat uttrycka i sin tavla, ännu
aldrig blivit uttryckt av någon annan. Det var hans fasta
övertygelse, och denna övertygelse hade han redan länge haft, redan
sedan den tid, då han börjat måla sin tavla, men andra människors
omdöme, av vilket slag dessa människor än voro, hade det oaktat
haft en ofantlig vikt för honom och upprörde honom i djupet av
hans själ. Varje anmärkning, till och med den allra obetydligaste,
som visade, att bedömaren såg om också endast den minsta del
av det, som han själv såg i denna tavla, gjorde det allra starkaste
intryck på honom. Han tillskrev alltid sina bedömare en vida
djupare förståelse, än han själv besatt, och väntade endast på att
av dem få höra något, som han själv ännu icke hade sett i sin
tavla. Och mången gång trodde han sig verkligen finna det i
åskådarnas kritik.

Med snabba steg närmade han sig huset, där han hade sin ateljé,
och blev trots sin sinnesrörelse överraskad av den dämpade dagern,
som föll över Annas gestalt, där hon stod i skuggan av porten och
hörde på den ivrigt pratande Golenischtschev och samtidigt
tycktes vilja se på den annalkande målaren. Han var själv icke alls
medveten om att han, medan han närmade sig de besökande,
uppfattat och liksom svalt detta intryck, liksom han gjort med
cigarrhandlarens haka, och gömt det någonstans för att åter taga
fram det, så fort han skulle behöva det. De besökande, som redan
förut blivit besvikna genom Golenischtschevs meddelande om
målaren, blevo ännu mera besvikna genom hans utseende. Av
medellängd, kraftigt byggd, med tillgjord gång, med sin bruna hatt, den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free