- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
366

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Fjärde kapitlet - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

olivfärgade överrocken och de snäva benkläderna, som redan länge
burits vidare, ävensom genom sitt mycket vanliga, breda ansikte,
som uttryckte blyghet i förening med affekterad värdighet,
framkallade Michailov ett oangenämt intryck.

”Jag ber ödmjukast”, sade han, i det han bemödade sig om att
anlägga en likgiltig uppsyn, trädde in i förstugan, tog upp en nyckel
ur fickan och öppnade dörren.

Femte kapitlet.

Då de trädde in i ateljén betraktade Michailov ännu en gång sina
gäster och tecknade sig till minnes uttrycket i Vronskis ansikte, i
all synnerhet det i kindkotorna. Vronski och fru Karenina måste
enligt Michailovs slutledningar vara förnäma, rika ryssar, som i
likhet med alla rika ryssar, icke förstodo något av konst, men gärna
uppträdde såsom konstälskare och kritiker. ”Säkerligen ha de
redan besett alla gamla tavlor och åka nu omkring till målarnas
ateljéer, till de pratsamma tyskarna och förryckta, prerafaelitiska
engelsmännen, och för att ha sett allt komma de nu till mig”,
tänkte han. Det oaktat kände han, medan han vände på sina
studier och drog upp gardinerna, en stark sinnesrörelse, detta så mycket
mer som Vronski och i all synnerhet Anna behagade honom, ehuru
enligt hans åsikt alla förnäma och rika ryssar måste vara åsnor
och fårskallar.

”Här, om jag får be”, sade han, i det han med sin tillgjorda
gång trädde åt sidan och pekade på tavlan. ”Det är förhöret inför
Pilatus. Matteus 27 kapitel”, anmärkte han upplysningsvis, och
därvid observerade han, att hans läppar började darra av iver.
Han ställde sig bakom de besökande.

Under den korta stund, som åskådarna under tystnad betraktade
tavlan, såg även Michailov på dem och därtill med en så lugn
uppsyn, som om han varit en främling. Under dessa få ögonblick
trodde han i förväg, att de skulle avgiva det mest tongivande,
rättvisaste omdöme, just dessa besökande, som han minuten förut
föraktat så djupt. Han hade glömt allt, som han förut tänkt om sin
tavla, under de tre år, som han målat på den, glömt alla dess
företräden, som förefallit honom tvivelaktiga. Nu betraktade han
tavlan med lika likgiltig, främmande blick som de besökande och
fann icke längre något gott hos den. Han såg i förgrunden Pilati
förargade ansikte och Kristi lugna anlete och i bakgrunden
gestalterna av Pilati underordnade och ansiktet på Johannes, som
uppmärksamt följde med, vad som försiggick. Varje särskild gestalt,
som efter så långt sökande, efter så många misstag och
förbättringar med sina särskilda karaktärsdrag utbildat sig i hans själ,
varje särskild gestalt, som hade berett honom så mycken möda
och så mycken glädje, och alla dessa gestalter tillsammans, som
han för helhetsintryckets skull låtit byta plats så ofta, allt detta
tillsammans föreföll honom nu, när han såg det med sina
besökandes ögon, såsom en redan tusende gånger upprepad banalitet. Den
gestalt, som var honom kärast och dyrast, Kristusgestalten,
tav-366

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free