- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
376

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hennes önskan med ovilja och misshag. ”Varför skulle jag inte
kunna följa med? Jag skall inte förorsaka dig något besvär.
Jag ...”

”Jag reser, därför att min bror ligger för döden”, svarade Ljevin.
”Vad skall det tjäna till, att du...”

”Vad det skall tjäna till? Till detsamma, som att du reser.”
”Till och med i ett för mig så allvarligt ögonblick tänker hon
endast på att hon skulle få tråkigt här i ensamheten”, tänkte
Ljevin. Och detta knep i en så allvarlig angelägenhet förargade
honom. ”Det går icke för sig”, svarade han i skarp ton.

Agafja Michailovna, som såg, att ett gräl var i antågande,
ställde sakta ifrån sig sin kopp och lämnade rummet. Katja märkte
det icke alls. Den ton, i vilken hennes man uttalat de sista orden,
sårade henne alldeles särskilt därför att det ur dem framgick, att
Ljevin icke trodde på det, som hon hade sagt.

”Och jag säger dig, att om du reser, följer jag med. Under alla
omständigheter följer jag med”, svarade hon häftigt och vredgat.
”Varför skulle det icke gå för sig? Varför säger du, att det icke
skulle gå för sig?”

”Därför att jag skall resa, Gud vet vart, kanske på mycket
dåliga vägar, och så på hotellen... Du skulle hindra mig”, sade
Ljevin, som bemödade sig om att förbli lugn.

”Icke det allra minsta. Jag har inga anspråk. Där du kan vara,
kan även jag vara ...”

”Ja, men det går inte blott och bart av den anledningen att den
där kvinnan, med vilken du icke kan komma i beröring...”

”Jag vet ingenting och vill ingenting veta om vem och vad som
finns där. Jag vet endast, att min mans bror ligger för döden
och att min man reser dit, och då reser jag med min man för att..”
”Katja, förivra dig icke! Betänk endast, att saken är så
allvarlig, att det måste bereda mig smärta att tänka, att du därigenom
visar en sådan svaghet som din motvilja för att stanna ensam.
Om du inte vill stanna ensam här, kan du ju resa in till Moskva.”
”Ja, där ser du, du tillskriver mig alltid dåliga, gemena
bevekel-segrunder! Det gör du alltid!” utbrast hon med ögonen fulla av
tårar av vrede över den lidna kränkningen. ”Jag har ingen annan
anledning, jag har ingen sådan svaghet, ingenting alls har jag...
Jag känner helt enkelt, att det är min plikt att vara hos min man,
när han har bekymmer. Men du vill avsiktligt bereda mig
smärta, du vill avsiktligt icke förstå, att...”

”Nej, det här är outhärdligt! Är man således en slav?” utbrast
Ljevin, nu icke längre i stånd att lägga band på sig, och reste sig
upp. Men i detta ögonblick kände han även, att han slog sig själv.

”Varför har du i så fall gift dig? Du hade ju kunnat förbli fri.
Varför har du gift dig, om du nu ångrar dig?” utbrast hon, sprang
upp och rusade in i vardagsrummet.

Då han följde efter henne dit in, snyftade hon hjärtslitande.
Han började tala med henne, bemödade sig om att finna de rätta
orden, icke så mycket för att övertala henne, som icke mer för att
lugna henne. Men hon hörde icke på honom och ville icke veta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:54:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tlannakar/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free