- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
378

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skynda till Nikolai. I en sådna sinnesstämning förde han henne
till det rum, som anvisats dem.

”Gå bara, gå bara!” sade hon och såg på honom med en skygg,
skuldmedveten blick.

Han gick under tystnad ut genom dörren och stötte därute
genast på Marja Nikolajevna, som hört talas om hans ankomst
men icke hade vågat gå in till honom i rummet. Hon såg ut helt
och hållet så, som då han sett henne i Moskva, samma
ylleklänning ech de bara armarna och den bara halsen och samma
godmodigt slöa, koppärriga ansikte, som blivit litet fylligare.

”Nå, hur är det? Hur är det med honom?”

”Mycket dåligt. Han kommer icke på benen igen. Han har
hela tiden väntat på er. Han ... Är ni här tillsammans med er fru?”

I första ögonblicket förstod Ljevin icke, vad som gjorde henne
så förlägen, men hon klargjorde det genast för honom.

”Jag skall gå min väg, jag skall gå in i köket”, sade hon. ”Han
blir mycket glad. Han har hört talas mycket om henne och
känner henne och kommer ihåg henne från utlandet.”

Nu förstod Ljevin, att hon oroade sig över hans hustru, och
visste icke, vad han skulle svara henne.

”Kom nu, så gå vi till honom”, sade han.

Men de hade knappast tagit några steg, förrän dörren till hans
rum öppnades och Katja tittade ut. Ljevin rodnade av blygsel
och förtret över sin hustru, som försatte sig själv och honom i en
så pinsam situation, men Marja Nikolajevna rodnade ännu mer,
så mvcket, att hon nästan fick tårar i ögonen. Hon kröp ihop,
fattade med båda händerna snibben på sin schal och rullade den
av och an mellan sina röda fingrar. Hon visste icke alls, vad hon
skulle säga och göra.

I första ögonblicket såg Ljevin det uttryck av livlig nyfikenhet,
varmed Katja betraktade denna för henne obegripliga, förskräckliga
kvinna, men det varade endast ett ögonblick.

”Nå, hur är det? Hur befinner han sig?” vände hon sig till
mannen och sedan även till Marja Nikolajevna.

”Här ute i korridoren kunna vi väl icke tala därom!” sade
Ljevin och såg med förargad min på en herre, som kom gående genom
korridoren, till synes upptagen av sina egna tankar.

”Kom då in”, sade Katja till Marja Nikolajevna, som
återvunnit fattningen. Men när hon så såg sin mans bestörta upnsvn
tillade hon: ”Eller gå ni dit och låt sedan tillkalla mig.” Därmed
återvände hon in i sitt rum, men Ljevin gick till sin bror.

Det, som han såg där, och även det, som han kände där,
motsvarade på intet sätt, vad han väntat. Han hade väntat att åter
finna samma tillstånd av självbedrägeri, som, enligt vad han
hört, så ofta förekommer hos lungsjuka och som han sett i så
påfallande grad, då brodern varit hos honom föregående höst. Han
hade väntat att ännu tvdligare än då finna de kroppsliga tecknen
till den annalkande döden, en ännu större mattighet, en ännu
större magerhet, men dock i det stora hela samma tillstånd. Han
hade väntat, att han själv skulle erfara samma smärta över den
378

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0380.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free