Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förestående förlusten av den älskade brodern och samma förfäran
för döden, som han erfarit den gången, ehuru i ännu högre grad.
Det hade han gjort sig beredd på, men han fann något
helt annat.
I ett litet, smutsigt rum, vars vitrappade vägg var fullspottad
och genom vilken man kunde höra ett i rummet bredvid fört
samtal, i en av kvävande dunster uppfylld luft, låg en i ett täcke
insvept kropp i en från väggen dragen säng. Denna kropps ena
arm befann sig ovanför täcket, och den väldiga, om en räfsa
påminnande handen var på ett obegrinligt sätt fastgjord vid en tunn,
från början till mitten jämntjock lång käpp. Huvudet vilade med
sidan på kudden. Den inträdande Konstantin Ljevin såg det av
svett genomdränkta tunna håret vid tinningarna och den av en
nästan genomskinlig hud stramt överdragna pannan.
”Det är omöiligt, att denna förfärliga kropp skulle kunna vara
min bror Nikolai”, tänkte han. Men han gick närmare och
betraktade ansiktet, och nu var något tvivel icke längre möjligt.
Trots den ohyggliga förändringen, som försiggått med detta
ansikte. behövde Konstantin endast se dessa livliga, mot den
inträdande blickande ögonen och munnens svaga rörelser under de
hopklibbade mustascherna, för att övertyga sig om det förfärliga
faktum, att detta lik var hans ännu levande bror.
De glänsande ögonen betraktade den inträdande brodern
allvarligt och förebrående. Och genom denna blick fastställdes med ens,
vad vardera av dem kände gentemot den andra. Konstantin läste
genast förebråelsen i denna stela, på honom riktade blick och
kände ett slags blygsel över sin egen lycka.
Då Konstantin fattade hans hand. log Nikolai. Det var blott
ett helt svagt, knappast märkbart leende, och trots leendet
inträdde ingen förändring i ögonens stränga uttryck.
”Du har nog icke väntat att finna mig så här”, fick han fram.
”To... Nei”, svarade Konstantin, som kände sig alldeles
förvirrad. ”Varför har du icke underrättat mig förr, iag menar vid
tiden för mitt giftermål? Jag har överallt låtit anställa
efterforskningar efter dig.”
Han måste tala, blott för att icke tiga. men han visste icke vad
han sade, detta så mvcket mindre som hans bror icke svarade
något, utan endast såg oawänt på honom och uppenbarligen försökte
utgrunda den verkliga meningen i varje hans ord. Konstantin
omtalade för honom, att hans hustru hade kommit med. Nikolai
uttalade sin glädje däröver, men tillade, att han fruktade att
skrämma henne genom sitt tillstånd. Sedan inträdde tystnad.
Plötsligt blev Nikolai unorörd och höriade tala. Till fölid av
ut-trvcket i hans ansikte hade Konstantin väntat att få höra nåmat
sär=kilt viktigt, men Nikolai talade endast om sin hälsa. Han
klandrade sin läkare, beklagade att en viss Moskva celebritet icke
var där. och Konstantin märkte, att han alltjämt hoppades, att
han skulle tillfriskna.
Så snart Nikolai åter tystnade, begagnade Konstantin
tillfallet att stiga upp. Han ville slippa ifrån dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
