- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
380

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kvalfulla förnimmelser, åtminstone för ett ögonblick. Han sade,
att han skulle gå och hämta sin hustru.

”Gott! Och jag skall först låta göra rent här inne. Det är
mycket smutsigt och dålig luft härinne, tror jag. Marja, städa
härinne”, sade den sjuke med ansträngning. ”Och när du städat,
skall du gå ut”, tillade han med en frågande blick på brodern.

Konstantin svarade ej något. När han kommit ut i
korridoren, stod han stilla där. Han hade sagt, att han skulle hämta sin
hustru, men nu, då han kommit på det klara med de känslor, som
uppfyllde honom, beslöt han sig i stället för att avråda henne
från ett besök hos den sjuke. ”Varför skall hon utstå samma
kval som jag?” tänkte han.

”Nå, hur är det med honom?” frågade Katja med ängslig min.

”Ack, det är förskräckligt, riktigt förskräckligt! Varför har du
kommit hit?” svarade Konstantin.

Katja teg några sekunder och såg skyggt och medlidsamt på sin
man

”Konstantin, för mig till honom. Tillsammans skola vi bära det
lättare. För mig endast till honom, jag ber dig, för mig endast
till honom, och sedan kan du ju själv gå ut”, bad hon. ”Du måste
dock inse, att jag lider mycket mer, om jag ser endast dig och
icke honom. Där kan jag måhända vara dig och honom till nytta.
Var snäll och tillåt det!” bönföll hon, som om hennes
levnads-lycka berodde därav.

Konstantin måste ge efter för henne. Så fort han återvunnit
fattningen, gick han med Katja till sin bror. Nu hade han helt
och hållet glömt Marja Nikolajevna.

Med lätta steg, ständigt seende på sin man och visande honom
en modig, deltagande uppsyn, gick Katja in i rummet och stängde
ljudlöst dörren, i det hon utan hast vände sig om. Med ohörbara
steg gick hon hastigt fram till den sjuke, och sedan hon gått
omkring sängen så, att han icke behövde vända på huvudet, fattade
hon genast hans stora, skelettliknande hand i sin friska, unga,
tryckte den och började tala med honom med denna för kvinnor
kännetecknande stilla, deltagande livlighet, som icke har något
kränkande.

”Vi träffades redan i Soden, men utan att bli bekanta med
varandra”, sade hon. ”Då tänkte ni nog icke, att jag skulle bli er
svägerska.”

”Ni skulle nog icke ha känt igen mig”, sade han med ett ljust
leende, som vid hennes ankomst utbrett sig över hans ansikte.

”Jo då, jag skulle ha känt igen er. Så snällt av er att
underrätta oss! Det förflöt icke en dag, utan att Konstantin tänkte
på er och oroade sig för er.”

Men den glada sinnesstämningen varade icke länge hos den
sjuke. Hon hade ännu icke talat ut, då hans ansikte återfick del
stränga, förebrående uttrycket av avund, som den döende känner
mot den levande.

”Jag är rädd för att ni här inte har det riktigt bra”, sade hon,
i det hon vände sig bort från hans oawända, stela blick och såg
380

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free