- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
381

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Elfte kapitlet - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig omkring i rummet. ”Vi skola be värden om ett annat rum”,
sade hon till sin man, ”om också endast för att få vara närmare
varandra.”

Tolfte kapitlet.

Konstantin kunde icke med lugn se på sin bror; han förmådde
icke uppföra sig lugnt och naturligt i dennes närvaro. Så fort
han trädde in i den sjukes rum, utbredde sig, utan att han själv
märkte det riktigt, ett slags dimma för hans ögon och hans
iakttagelseförmåga, så att han icke märkte och icke förstod
enskildheterna i broderns tillstånd. Han kände den fruktansvärda
stanken och såg smutsen och oordningen och Nikolais pinsamma
ställning och hörde hans stönanden och sade sig, att det här icke gavs
någon hjälp längre. Det föll honom icke alls in att klargöra alla
enskildheterna av den sjukes tillstånd, att tänka på hur denna
kropp låg där under täcket, i vilken krökt ställning dessa
utmärglade ben och höfter och denna magra rygg lågo, och huruvida det
icke var möjligt att göra något, på det att den sjuke dock icke
skulle ha det fullt så illa ställt, även om han därigenom icke bleve
bättre. Han ryste, så fort han började tänka på dessa detaljer.
Han var övertygad om, att ingenting kunde göras vare sig för
förlängandet av Nikolais liv eller för lindrandet av hans plågor. Men
den sjuke märkte, att brodern ansåg varje hjälp omöjlig, och det
gjorde honom retlig. Och Konstantin kände, hur det tryck, som
låg på hans hjärta, därigenom blev ännu tyngre. Det var för
honom ett kval att vistas i den sjukes rum och ett ännu större att
icke var där inne. Under allehanda förevändningar gick han ut
och kom sedan genast åter in, enär han icke härdade ut att vara
ensam.

Katja däremot tänkte, kände och handlade helt annorlunda. Vid
åsynen av den sjuke hade hon känt ett innerligt medlidande. Och
detta medlidande hade i hennes kvinnosjäl ingalunda framkallat
en känsla av förfäran och avsky, liksom hos hennes man, utan
snarare ett behov att handla, göra sig underrättad om alla
enskildheterna i hans tillstånd och hjälpa honom. Och alldenstund hon
icke hyste minsta tvivel om sin plikt att hjälpa, så tvivlade hon
icke heller på möjligheten därav, utan grep sig ofördröjligen
verket an. Dessa samma enskildheter, som försatte hennes man
i förfäran, blevo med ens föremål för hennes ivriga
uppmärksamhet. Hon lät hämta en läkare, skickade till apoteket, gav flickan,
som hon hade med sig från egendomen, tillsägelse att tillsammans
med Marja Nikolajevna sopa och damma i rummet och tvätta
linnet. En del tvättade hon själv, och dessutom lade hon själv
en vaxduk under hans lakan. Hon själv gick flera gånger till sitt
rum och hämtade därifrån, utan att bekymra sig om de herrar,
som hon mötte, lakan, örngott, handdukar och skjortor.

Kyparen, som nere i matsalen serverade middag åt några
inge-niörer, kom flera gånger uppspringande med förtretad min, då
Katja ringde, men kunde dock icke underlåta att utföra hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free