- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
383

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tolfte kapitlet - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sade den sjuke något till sin bror, men Konstantin förstod endast
de sista orden: ”din Katja”, men av den uppsyn, varmed Nikolai
såg på henne, förstod Konstantin, att han gillade henne. Sedan
ropade han även till sig Katja.

”Jag känner mig redan mycket bättre”, sade han. ”Ja, om ni
hade vårdat mig, då hade jag för länge sedan varit frisk igen. Så
bra, att ni tar er an mig!” Han fattade hennes hand och ville
föra den till sina läppar. Men liksom om han fruktat, att detta
kunde vara henne oangenämt, lät han hennes hand åter sjunka
ned och strök den endast. Katja fattade hans hand i sina båda
och tryckte den.

”Vänd mig nu, så att jag ligger på vänstra sidan, och gå sedan
och lägg er”, sade han.

Ingen hade tydligt hört vad han sagt, endast Katja hade
förstått, vad han menade. Hon hade förstått det, därför att hennes
tankar alltjämt voro riktade på, vad han väl kunde behöva.

”Han vill ligga på andra sidan”, sade hon till sin man. ”Han
sover alltid på andra sidan. Vänd du på honom. Det är
oangenämt att tillkalla tjänarna i och för den saken. Jag själv är icke
stark nog därtill. Kan ni det?” vände hon sig till Marja
Nikola-jevna.

”Jag är rädd”, svarade denna.

Hur förfärligt det än var för Konstantin att omsluta med sina
armar denna förskräckliga kropp, att under täcket beröra de
ohyggligt vanställda kroppsdelarna, som han icke ville veta något om,
så fogade han sig dock under sin hustrus vilja, visade den
beslutsamma uppsyn, som hon kände igen hos honom, sköt armarna
under och grep tag, men trots sin stora styrka blev han överraskad
av dessa utmärglade lemmars tyngd. Medan han vände på den
sjuke och därvid kände sin hals omslutas om dennes stora, magra
hand, vände Katja hastigt och ohörbart huvudkudden, skakade ut
den, lade den sjukes huvud till rätta och ordnade hans tunna hår,
som åter var fastklibbat vid tinningarna.

Den sjuke höll fast broderns hand i sin. Konstantin märkte, att
Nikolai ville göra något med denna hand och drog den någonstans.
Med beklämt hjärta gav han efter. Ja, han drog den till sin mun
och kysste den. Konstantin brast i sådana snyftningar, att han
skakade i hela kroppen och rusade ut ur rummet, ur stånd att
säga ett ord.

Trettonde kapitlet.

Då de lämnat den sjuke för natten och kommit tillbaka till sina
två rum, satt Konstantin där med sänkt huvud, utan att veta vad
han skulle göra. Han tänkte icke på kvällsvarden, han tänkte icke
på att göra sig redo att gå till sängs, han överläde icke, vad de nu
hade att göra. ja, han var icke ens i stånd att tala med sin hustru.
Han blygdes. Katja däremot var ännu beskäftigare och till och
med ännu livligare än vanligt. Hon sade till om kvällsvard,
packade själv upp sakerna, hjälpte själv till att bädda och glömde icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free