- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
384

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att beströ bäddarna med insektspulver. Man kunde hos henne
iakttaga samma livlighet och samma snabbhet i tänkandet som hos
män före en batalj.

Allt gick raskt för henne, och klockan var ännu icke tolv, då
allting var uppackat och propert och ordentligt lagt till rätta och
därtill på ett sådant sätt, att dessa hotellrum fått en viss likhet
med de rum, i vilka hon eljest styrde och ställde; sängarna voro
bäddade, borstar, kammar och spegel till hands, servetter utbredda
över toalettbordet.

”Jag gläder mig mycket åt att jag övertalat honom att i
morgon mottaga den sista smörjelsen”, sade hon, medan hon satt
i nattröjan framför sin spegel och med en stor kam kammade ut
sitt mjuka hår. ”Jag har ännu aldrig sett det, men jag vet, att
därvid läses en bön om tillfrisknande. Mamma har talat om det
för mig.”

”Menar du verkligen, att han åter kan bli frisk?” frågade
Konstantin och såg på den smala benan på hennes runda lilla huvud,
som beständigt försvann, så fort hon förde kammen framåt.

”Jag har frågat doktorn. Han sade, att han kan leva allra högst
i tre dagar till. Men kunna då läkarna veta något sådant? I varje
fall gläder jag mig mycket åt, att jag övertalat honom därtill”,
sade hon, i det hon under håret kastade en blick på sin man.
”Allt är möjligt”, tillade hon med denna en smula förnumstiga
uppsyn, som alltid visade sig på hennes ansikte, så fort hon talade
om religiösa ting.

”Ja, den där slamsan Marja Nikolajevna har icke förstått att
ordna för honom”, sade Konstantin. ”Och... Jag måste erkänna,
att jag gläder mig mycket åt att du kommit med hit. Du är ett
sådant inbegrepp av renhet, att..Han fattade hennes hand, men
kysste den ej (att kyssa hennes hand i dödens närhet föreföll
honom opassande), utan tryckte den endast, varvid han med
skuldmedveten min blickade henne i ögonen.

”Du hade pinats alldeles för mycket, om du hade varit här
ensam”, sade hon, höjde i luften armarna, som dolde hennes av
glädje rodnande kinder, virade ihop sina flätor och satte fast dem
med hårnålar. ”Nej”; fortsatte hon, ”det har hon icke förstått . . .
Till all lycka lärde jag mig en hel del i Soden.”

”Fanns det verkligen så svårt sjuka där?”

”Ännu sjukare.”

”För mig är det en förskräcklig känsla, att jag alltid ser
honom för mina ögon sådan, som han var i sin ungdom. Du kan icke
alls föreställa dig, vilken präktig ung man han var, men då hade
jag ingen förståelse för honom.”

”Jo, jag kan föreställa mig det, visst kan jag föreställa mig
det. Jag är förvissad om, att han och jag hade blivit goda vänner”,
svarade hon och såg förskräckt över det, som hon sagt, på sin man
och fick tårar i ögonen.

”Ja, det har icke velat sig så”, svarade han sorgset. ”Han är
en av dessa människor, om vilka man säger: ’De duga icke för
denna världen’.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0386.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free