- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
385

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Trettonde kapitlet - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Men det förestår oss ännu många svåra dagar, så nu måste
vi gå till sängs”, sade Katja efter en blick på sitt lilla ur.

Fjortonde kapitlet.

Följande dag tog den sjuke nattvarden och fick den sista
smör-jelsen. Under den heliga handlingen bad Nikolai Ljevin
innerligt. Han riktade sina stora ögon oavvänt på helgonbilden, som
stod på ett med en blommig servett övertäckt bord, och det låg i
dem ett sådant lidelsefullt uttryck av bön och hopp, att det
var ohyggligt för Konstantin att se det. Han k.nde, att det för
brodern endast gjorde avskedet från livet, som han älskade så
högt, ännu svårare. Konstantin kände sin bror och dennes
själsliga utveckling. Han visste, att Nikolais otro icke berodde därpå
att han funnit det lättare att leva utan tro, utan att hans tro steg
för steg trängts tillbaka av de förklaringar, som den moderna
vetenskapen lämnar på de jordiska förteelserna, och till följd därav visste
han, att hans nuvarande återvändande till tron icke var något
normalt, icke var resultatet av samma tankeverksamhet, utan att
det endast härledde sig av ögonblickets nöd, egoism och ett
vanvettigt hopp om tillfrisknande. Konstantin visste även, att Katja
underblåst detta hopp genom att berätta om fall av överraskande
tillfrisknanden, som hon hört talas om. Allt detta visste
Konstantin, och det var honom en ohygglig pina att se denna bönfallande,
förhoppningsfulla blick och dessa magra händer, som höjdes endast
med ansträngning för att göra korstecknet över denna panna, kring
vilken huden var så stramt åtspänd, dessa böjda axlar och detta
rosslande bröst, under det att den stackars kroppen dock icke
kunde bevara hos sig det liv, som den sjuke bad om. Under hela
denna heliga handling gjorde Konstantin det, som han, den icke
troende, gjort redan tusende gånger. Han vände sig till Gud och
sade: ”Om du lever och existerar, så låt denna människa

åter blir frisk (dessa sista ord upprepas ju flera gånger under
loppet av den heliga handlingen), och du räddar honom och mig.”

Efter smörjelsen blev den sjuke på en gång mycket bättre.
Under loppet av en timme hostade han icke en enda gång. Han
smålog, kysste Katjas hand, tackade henne med tårar i ögonen och
sade, att han kände sig frisk, icke hade några plågor, men hade fått
aptit och nya krafter. Han till och med satte sig upp utan hjälp,
då man kom in med hans soppa, och bad även om en kotlett. Ehuru
hans tillstånd var alldeles hopplöst och man nu, när man såg den
sjuke, icke kunde betvivla, att ett tillfrisknande var uteslutet, så
kände både Konstantin och Katja sig glatt upprörda och samtidigt
ängsliga och oroliga, huruvida de icke misstogo sig.

”Är han bättre?”

”Ja, betydligt bättre!”

”Underbart!”

”Däri ligger ingenting underbart.”

”Nåja, i varje fall är han bättre”, viskade de och smålogo mot
varandra.

25. — Anna Karenina. 385

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0387.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free