- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
386

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Denna självförblindelse varade emellertid icke länge. Den
sjuke hade lugnt insomnat, men en halvtimme senare väcktes han av
ett hostanfall. Och på en gång voro alla förhoppningar
försvunna, såväl hos dem, som omgåvo honom, som även hos honom själv.
Hans lidande var sådant, att det tillintetgjorde varje hopp hos både
Konstantin och Katja och den sjuke själv, så att icke det minsta
tvivel fanns kvar.

Utan att säga ett ord om den religiösa tröst, som han trott på för
en halvtimme sedan, liksom han blygts att ens tänka på den,
begärde han, att man skulle låta honom inandas jod, som fanns i en
liten flaska, övertäckt med ett med små hål försett papper.
Konstantin räckte honom flaskan, och med samma lidelsefulla hopp, som
den sjuke emottagit den sista smörj elsen, satte han sig nu upp med
broderns hjälp och begärde, att denne skulle upprepa, vad läkaren
sagt om att inandandet av jod mången gång uträttade underverk.

”Är Katja inte här?” frågade han hest, sedan Konstantin
motsträvigt upprepat läkarens ord för honom, och såg sig omkring.
”Inte? Ja, då kan jag ju säga det . . . Jag var endast för hennes
skull med om hela komedien. Hon är så snäll och rar, men du
och jag, vi få inte spela komedi för varandra. På det här tror jag”,
sade han, slöt sina knotiga händer om den lilla flaskan och började
andas över den.

Mellan sju och åtto drucko Konstantin och hans hustru te inne
hos sig, då Marja Nikolajevna andlös kom inrusande till dem. Hon
var blek, och hennes läppar darrade. ”Han ligger för döden”,
viskade hon. ”Jag fruktar, att det snart är slut!”

Båda skyndade in till honom. Han hade satt sig upp litet i
sängen och satt nu stödd på armbågarna; den långa ryggen var krökt,
och huvudet hängde djupt ned.

”Hur känner du dig?” viskade Konstantin efter en stunds
tystnad.

”Jag känner, att jag måste ge mig i väg”, sade Nikolai med
ansträngning, men ovanligt tydligt, i det han långsamt pressade fram
orden. Han höjde icke huvudet, utan riktade endast blicken
uppåt, men utan att nå broderns ansikte. ”Katja, gå ut!” tillade han
sedan. Konstantin sprang upp, viskade något i befallande ton och
tvang henne att lämna rummet.

”Vad menar du med det?” frågade Konstantin för att säga
nå-got.

”Därför att jag måste ge mig i väg”, sade den andre ännu en
gång, som om uttrycket tilltalat honom särskilt. ”Det är slut.”

Marja Nikolajevna kom fram till honom.

”Ni borde lägga er ner; då käns det lättare för er”, sade hon.

”Jag kommer snart att ligga”, svarade han sakta, ”som lik”,
till-lade han ironiskt och bittert. ”Nåja, lägg mig ner, om ni vilja det.”

Konstantin lade ned brodern på rygg, satte sig bredvid honom
och betraktade hans ansikte, i det han knappast vågade andas. Den
döende låg med slutna ögon, men musklerna i hans panna rörde
sig av och an, liksom hos den, som tänker djupt och ansträngt.
Ofrivilligt undrade Konstantin, vad som nu försiggick i den
döen-386

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free