- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
387

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

des själ, men hur mycket han än ansträngde sig att följa broderns
tankegång, så såg han dock på dennes lugna ansiktsuttryck, att det,
som för honom, Konstantin,, alltjämt var lika dunkelt, för denne
blev allt klarare och klarare.

”Ja, så är det”, sade den döende långsamt. ”Vänta bara!”
Han låg åter tyst en stund. ”Så är det!” tillade han i lugnad
ton, som om han nu kommit på det klara med allt. ”0, Gud!” sade
han sedan och suckade tungt.

Marja Nikolajevna kände på hans fotter.

”De börja bli kalla”, viskade hon.

Länge, mycket länge, såsom det föreföll Konstantin, låg den
sjuke där, utan att röra sig. Men han levde allt jämt och
suckade gång på gång. Konstantin var redan alldeles trött av sitt
ansträngande tänkande. Han kände, att han trots det att han
skärpte hela sin tankförmåga, icke skulle förstå, vad detta ”så” var.
Han kände, att han i detta tankearbete redan för länge sedan
kommit efter den döende. Han var icke längre i stånd att tänka på
den egentliga frågan om ’dödens väsende, utan han kom ofrivilligt
att tänka på, vad han nu, genast skulle nödgas göra; trycka till den
dödes ögon, svepa honom, beställa en likkista. Och sällsamt att
säga, så kände han sig alldeles likgiltig och erfor varken sorg
eller saknad och ännu mindre medlidande med brodern. Om
det ännu rörde sig i hans själ någon känsla gentemot brodern, så
var det snarare en känsla av avund, med anledning av den insikt, till
vilken den döende hade kommit, under det att den alltjämt
förblev otillgänglig för honom själv.

Han satt ännu länge vid sängen och väntade på slutet. Men
slutet kom ännu icke. Dörren öppnades, och Katja blev synlig.
Konstantin reste sig upp för att hålla henne tillbaka, men i samma
ögonblick, som han reste sig upp, hörde han, att den döende rörde
sig.

”Gå icke bort”, sade Nikolai och sträckte ut handen.
Konstantin räckte honom sin hand och vinkade otåligt åt sin hustru,
att hon skulle gå ut.

Hållande den döendes hand i sin, satt han där en halv timme,
en hel timme och ytterligare en timme. På döden tänkte han över
huvud taget icke mer. Han undrade, vad Katja väl gjorde nu, vem
som bodde i det angränsande rummet, huruvida läkaren bodde i sitt
eget hus. Han fick aptit på att äta något, och hos honom vaknade
även önskan att få sova. Försiktigt frigjorde han sin hand och
kände på den döendes fötter. De voro kalla, men den sjuke
andades alltjämt. Konstantin försökte åter smyga sig ut på
tåspetsarna, men den sjuke rörde sig åter och sade: ”Gå icke bort.”

Daggryningen kom, den sjukes tillstånd var alltjämt detsamma.
Helt sakta och utan att se på den döende frigjorde Konstantin sin
hand, gick in till sig och lade sig att sova. Då han åter vaknade,
fick han i stället för underrättelsen om broderns död, som han hade
väntat, höra, att den sjuke ännu befann sig i sitt förra tillstånd.

Han rörde sig av och an, hostade, åt och talade, och han talade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0389.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free