- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
388

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ännu retligare och dystrare än förut. Ingen, varken hans bror eller
Katja, förmådde lugna honom. Han var förargad på alla och var
ovänlig mot alla; han gjorde alla förebråelser för att han led, och
begärde, att man skulle låta den berömde läkaren i Moskva
komma dit. På alla till honom riktade frågor om hur han kände sig,
svarade han regelbundet i bitter och förebrående ton: ”Jag lider,
outhärdligt!”

Den sjukes lidande blev allt svårare, i all synnerhet även till
följd av liggsåren, som icke mer kunde läkas. Han blev mer
och mer förargad på alla, som omgåvo honom, förebrådde dem allt
möjligt och grälade i all synnerhet på dem därför att de icke
skaffade dit den berömde läkaren i Moskva. Katja bemödade sig på
varje sätt att hjälpa och lugna honom, men allt var förgäves, och
Konstantin såg, att hon själv var kroppsligen och själsligen
utmattad, ehuru hon icke ville medge det. Den första högtidliga
känslan av dödens närhet, som framkallats i allas hjärtan genom
Niko-lais avsked från livet då på natten, då han låtit kalla till sig
brodern, denna känsla var borta. Alla visste, att han
nödvändigtvis måste dö och därtill snart, att han redan till hälften var
ett lik; alla hade blott en önskan, nämligen att han snart måtte få
dö. Men alla hemlighöllo denna insikt och denna önskan, gåvo
honom hans medicin ur flaskan, läto hämta annan medicin och
andra läkare och försökte bedraga den sjuke och sig själva. Allt detta
var lögn, ful, kränkande, brottslig lögn. Och av alla kände
Konstantin Ljevin denna lögn smärsammast, såväl till följd av sin
karaktärs beskaffenhet, som även därför att han älskade den
döende mest.

Det förflöt ytterligare tre kvalfulla dagar, under vilka den
sjuke alltjämt förblev i samma tillstånd. Önskan, att han snart måtte
få dö, delades nu av alla, som sågo den sjuke eller kände till hans
tillstånd, av tjänarna på hotellet och av värden och samtliga
gästerna och läkaren och Marja Nikolajevna och Konstantin Ljevin
och Katja. Endast den sjuke uttalade icke någon sådan önskan,
utan var tvärtom riktigt uppbragt, därför att man icke skickade
efter doktorn från Moskva, och fortsatte att taga sin medicin och
tala om livet. Endast under de sällsynta ögonblick, då opiet lät
honom för en kort stund glömma hans oavbrutna lidande, uttalade
han emellanåt i halvslummer den tanken, som rörde sig starkare
än hos alla andra i djupet av hans själ: ”Ack, om slutet blott vore
inne!” Eller: ”När skall slutet komma?”

De ständigt tilltagande plågorna gjorde sitt verk och förberedde
honom på döden. Det gavs icke längre någon ställning, i vilken
han icke skulle ha lidit, icke något ögonblick, i vilket han icke
skulle ha varit medveten om sina plågor, på hela hans kropp ej
någon fläck, ej någon del, som icke skulle ha pinat honom.

Tionde dagen efter deras ankomst till staden blev Katja sjuk.
Hon hade huvudvärk och kräkningar och måste hela förmiddagen
stanna i sängen.

Läkaren sade, att illabefinnandet härledde sig av
överansträngning och sinnesrörelse, och föreskrev största lugn för henne. Men
388

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free