- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
389

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

på eftermiddagen steg Katja ändå upp och gick med sitt
handarbete in till den sjuke. Då hon kom in, såg han på henne med
sträng min och smålog föraktfullt, då hon sade, att hon hade varit
sjuk. Denna dag måste han beständigt snyta sig och stönade
ängs-ligt.

”Hur känner ni er? fragade hon honom.

”Sämre”, fick han mödosamt fram. ”Jag har plågor.”

”Var har ni plågor?”

”Överallt.”

”1 dag lider det nog mot slutet för honom, skall ni få se”, sade
Marja Nikolajevna, visserligen i en viskning men dock så högt, att
den sjuke, som enligt vad Konstantin märkt, hade en mycket skarp
hörsel, måste ha hört det. Konstantin sade ”hyssj!” och kastade
en blick på den sjuke. Nikolai hade hört det, men orden hade icke
gjort något intryck på honom. ”Hans blick var alltjämt lika
förebrående och spänd.

”Varför tror ni det?” frågade Konstantin, då hon hade följt med
honom ut i korridoren.

”Han har börjat göra sig fin”, svarade Marja Nikolajevna.

”Vad menar ni med att ’göra sig fin’?”

”Jo, så här!” svarade hon, i det hon började plocka på sin
ylleklänning. Och Konstantin hade verkligen observerat, att den sjuke
hela denna dag plockat överallt på sig, som om han ville plocka bort
något.

Marja Nikolajevnas förutsägelse gick i uppfyllelse. Framåt
kvällen förmådde den sjuke icke längre höja armarna och såg endast
rakt framför sig, utan att det spända uttrycket i hans blick
någonsin förändrades. Till och med då hans bror eller Katja lutade
sig ned över honom för att han skulle kunna se dem, fortsatte
lian att stirra på samma sätt. Katja lät hämta en präst, som
skulle läsa dödsbönen.

Medan prästen läste bönen, gav den döende ej ett livstecken ifrån
sig, och hans ögon voro slutna. Konstantin, Katja och Marja
Nikolajevna stodo vid sängen. Prästen hade ännu icke avslutat
bönen, då den döende sträckte på sig, suckade och slog upp ögonen
Då prästen avslutat bönen, lade han sitt kors på hans kalla panna
och vecklade sedan långsamt in det i sin axelduk. Sedan han stått
där under tystnad i ytterligare två minuter, vidrörde han den kalla,
stora handen.

"Han hade gått hädan”, sade prästen och ville draga sig tillbaka,
men plötsligt rörde sig den liggandes hopklibbade mustascher, och
i tystnaden hördes skarpt och tydligt orden: "Ännu icke alldeles . .
Men snart.”

Minuten efteråt ljusnade hans uppsyn, och under hans mustascher
visade sig ett leende, och liksveperskorna, som redan samlats,
gre-po sig beskäftigt an med den döde.

Anblicken av brodern och dödens närhet hade i Konstantin
Lje-vins själ åter väckt till liv denna känsla av förfäran för dödens
gåtfullhet och samtidigt för dess närhet och oundviklighet, som
be-mäktigat sig honom den där höstkvällen, då hans bror kommit till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free