- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
391

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vitsj’ kände till så väl hos henne. ”Han skall vara ert stöd och er
hjälp.”

Ur dessa ord klingade rörelsen över de egna upphöjda
känslorna, men ehuru Alexei Alexandrovitsj eljest förkastade dylikt såsom
översvinnlighet, så hörde han dock nu icke ogärna dessa ord.

”Jag är riktigt matt. Jag är som tillintetgjord. Jag hade icke
förutsett något dylikt och förstår ännu ingenting därav.”

”Min vän!” upprepade Lydia Ivanovna.

”Det är icke fråga om förlusten av det, som är borta, nej, därom
är det icke fråga”, fortsatte Alexei Alexandrovitsj. ”Över det
klagar jag icke. Men jag kan icke hjälpa det, jag blyges inför
människorna över den belägenhet, i vilken jag befinner mig. Det är
dåligt av mig, men jag kan icke annat, jag kan icke annat.”

”Icke ni har fullbordat denna upphöjda handling av förlåtelse,
som hänfört mig och alla, utan Han, som bor i ert hjärta”, sade
grevinnan Lydia Ivanovna och höjde sin svärmiska blick mot
himmelen, ”och därför får ni icke blygas över er handling.”

Alexei Alexandrovitsj såg mörk ut, knäppte ihop händerna och
drog i fingrarna, så att det knakade.

”Man måste känna till alla enskildheter för att kunna bedöma
mitt tillstånd”, sade han med sin sonora röst. ”Människornas
krafter ha sina gränser, grevinna, och jag har kommit till gränsen för
mina. Hela dagen har jag måst träffa anordningar för hushållet,
som föranledas av min ensamma ställning. Tjänarna, guvernanten,
räkningar . . . Jag blev så att säga stekt på en sakta brinnande eld
och var icke i stånd att uthärda det längre. Vid middagen...
i går hade jag så när stigit upp från bordet. Jag uthärdade ej att
se, hur min son tittade på mig. Han frågade mig ej, vad allt detta
hade att betyda, men han ville fråga, och jag uthärdade ej hans blick.
Han vågade icke se på mig. Och icke nog med det . . .” Alexei
Alexandrovitsj ville tala om räkningen, som tillställts honom, men
hans röst började darra, och han tystnade. Han kunde icke tänka
på denna på blåaktigt papper skrivna räkning, utan att känna det
djupaste medlidande med sig själv.

”Jag förstår er, min vän”, svarade grevinnan Lydia Ivanovna.
”Jag förstår allt. Den verkliga hjälpen och den verkliga trösten
kommer ni visserligen ej att finna hos mig, men jag har dock
kommit hit enbart i den avsikten att hjälpa er, om jag förmår det.
Om jag blott kunde lyfta av er alla dessa futtiga, vardagliga
bekymmer . . . Det är uppenbart för mig, att här måste en kvinna
styra och ställa. Vill ni ge mig i uppdrag att göra det?”

Alexei Alexandrovitsj tryckte tacksamt under tystnad hennes hand.
”Vi skola gemensamt dra försorg om er lilla Sergei. Jag har
visserligen icke stor erfarenhet i praktiska ting, men jag skall åtaga
mig att vara er hushållerska. Tacka mig ej. Jag gör det icke
själv . . .”

”Jag måste tacka er av hela mitt hjärta.”

”Men min vän, överlämna er icke åt denna känsla, som ni talade
om, nämligen blygsel över det, som dock framställer en kristens
högsta fulländning, ty ’den, som ödmjukar sig, han skall bliva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free