- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
394

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Sextonde kapitlet - Sjuttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

denna förskräckliga kvinna befann sig i samma stad som han och
att han vilket ögonblick som helst kunde sammanträffa med henne.

Genom sina bekanta inhämtade Lydia Ivanovna upplysningar om
vad dessa ”förskräckliga människor”, såsom hon kallade Anna och
Vronski, förehade, och bemödade sig under hela denna tid att leda
sin väns steg så, att han icke skulle möta dem. En ung adjutant,
god vän med Vronski, genom vilken hon erhöll upplysningar och
som hoppades att genom grevinnan Lydia Ivanovnas förmedling
göra karriär, omtalade för henne, att de två hade avslutat sina
affärsangelägenheter och skulle avresa följande dag. Lydia Ivanovna
började redan lugna sig, då hon följande förmiddag emottog en
biljett, vars adress var skriven med en handstil, som hon med förfäran
kände igen. Det var Anna Kareninas handstil.

”Vem har lämnat det?”

”En hotellvaktmästare.”

Icke på länge förmådde grevinnan Lydia Ivanovna slå sig ned
för att läsa brevet. I sin sinnesrörelse fick hon ett anfall av
andnöd, som hon emellanåt led av. Då hon lugnat sig litet, läste hon
följande på franska skrivna rader:

”Fru Grevinna! De kristliga känslor, av vilka Ert hjärta är
uppfyllt, ingiva mig den, såsom jag själv känner, oförlåtliga
djärvheten att skriva till Er. Skilsmässan från min son gör mig
olycklig. Jag bönfaller Er innerligt om tillåtelse att få återse honom
en enda gång före min avresa. Förlåt mig, att jag gör mig påmind
hos Er. Jag vänder mig till Er och icke till Alexei Alexandrovitsj,
endast därför att jag icke vill bereda denne storsinte man smärta
genom påminnelsen om mig. Som jag vet, vilka vänskapliga
känslor Ni hyser för honom, så vågar jag hoppas, att Ni förstår, vad
jag känner därvidlag. Vill Ni skicka Sergei till mig? Eller får jag
komma hem till honom på en av Er bestämd tid? Eller vill Ni låta
mig veta, när och var jag kan träffa honom utomhus? Jag fruktar
icke något avböjande svar på min bön, enär jag känner ädelmodet
hos den, på vilken det beror. Ni kan icke föreställa Er, hur mycket
jag längtar efter att få återse honom, och därför kan Ni icke
föreställa Er, hur tacksam jag skall vara Er för Er hjälp. Anna.”

”Säg budet, att det icke är något svar”, sade grevinnan Lydia
Ivanovna. Så slog hon genast upp sin skrivportfölj och skrev till
Alexei Alexandrovitsj, att hon hoppades att få träffa honom mellan
tolv och ett på gratulationscouren i palatset.

”Jag måste nödvändigt tala med er om en lika viktig som
sorglig angelägenhet. Där skola vi komma överens om var vi skola
träffas och talas vid. Bäst vore det hemma hos mig, där jag skall
låta göra i ordning te åt er. Saken är oundgängligen nödvändig.
Men Han, som pålägger oss korset, Han förlänar oss även styrka
att bära det”, tillade hon för att förbereda honom åtminstone till
en viss grad.

Sjuttonde kapitlet.

Gratujationscouren var avslutad. Medan man avlägsnade sig där-

394

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free