Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ifrån, samtalade bekanta, som möttes, om de senaste nyheterna för
dagen: de nya ordensutmärkelserna och förändringarna inom den
högsta administrationen.
”Man borde göra grevinnan Marja Borisovna till krigsminister
och furstinnan Vatkovskaja till chef för generalstaben”, sade en
gråhårig liten herre i guldsmidd uniform till en högväxt, mycket
vacker hovdam, som frågat honom om de senaste befordringarna.
”Och mig till adjutant”, svarade hovdamen leende.
”Ni är redan bestämd till något annat. Ni får ministeriet för
kyrkliga angelägenheter, och herr Karenin blir er
understatssekreterare.”
”God dag, furste”, sade den lille gamle herrn och tryckte
handen på en herre, som kom fram.
”Vad säger ni om Karenin?” frågade fursten.
”Han och Jutjatov ha fått Alexander-Nevski-orden.”
”Jag trodde, att han hade den förut.”
”Nej, men titta på honom”, sade den lille gamle herrn och pekade
med sin guldbroderade hatt på Karenin, som i hovuniform och med
det nya röda ordensbåndet över axeln stod vid dörren till salen
och samtalade med en av de inflytelserikaste medlemmarna av
riksrådet. ”Han är nöjd och belåten som en prins i en bagarbod”,
till-lade han och tystnade sedan för att trycka en herkuliskt byggd,
ståtlig kammarherres hand.
”Nej, han har dock åldrats betydligt”, menade kammarherren.
”Av bekymmer. Nu gör han ingenting annat än utarbetar
förslag. Den stackarn, som han fått tag i därborta, kommer han icke
att släppa, förrän han utförligt förklarat allt för honom.”
”Skulle han ha åldrats? Il fait des passions. Jag tror, att
grevinnan Lydia Ivanovna nu är svartsjuk på hans hustru.”
”0, var snäll och säg ingenting dåligt om Lydia Ivanovna.”
”Är det något ont i att hon är förälskad i Karenin?”
”Är det sant, att fru Karenina är här?”
”Ja, det vill säga, här i palatset är hon ej, men i Petersburg är
hon. Jag träffade henne i går tillsammans med Alexei Vronski på
Morskajagatan.”
Sålunda pratade man oupphörligt om Alexei Alexandrovitsj,
kritiserade honom och gjorde sig lustig över honom, under det att han
själv spärrade vägen för den medlem av riksrådet, Som han
bemäk-tigat sig, och punkt för punkt förklarade sin finansplan för
honom. Han lät sig icke störas av den uppenbara otåligheten hos
den andra, som ville slippa ifrån honom. Han upphörde med sina
långrandiga förklaringar först då den andre begagnade sig av
tillfället, då en medlem av tsarens familj gick förbi, och smög sig bort.
Då Alexei Alexandrovitsj blev ensam, sänkte han huvudet och
försökte samla tankarna. Sedan såg han förstrött mot dörren, där
han hoppades träffa grevinnan Lydia Ivanovna. I samma
ögonblick varseblev han hennes gula axlar, som stucko upp ur
klänningslivet, då hon trädde in genom dörren, och hennes vackra
svärmiska ögon, som kallade honom till sig. Alexei Alexandrovitsj smålog,
så att hans ännu felfria vita tänder syntes, och gick fram till henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
