- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
397

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Adertonde kapitlet - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Min vän, ni ser icke något ont hos någon!”

”Tvärt om, jag ser, att allt är ont. Men huruvida det vore
rättvist av mig ...”

”Nej”, avbröt grevinan Lydia Ivanovna honom. ”Allt har sina
gränser. Jag har förståelse för sedeslöshet (därvidlag talade hon
icke fullt uppriktigt, enär hon aldrig hade kunnat begripa, vad som
driver kvinnor till sedeslöshet), men jag har ingen förståelse för
grymhet, och grymhet mot vem? Mot er! Hur kan hon våga
uppehålla sig i samma stad som ni? Nej, ordspråket säger, att hur
länge man än lever, så lär man alltid något nytt, och vad jag lär,
det är att förstå er själsstorhet och denna kvinnas gemenhet.”
”Vem vågar kasta en sten på henne?” sade Alexei
Alexandro-vitsj, uppenbarligen belåten med sin roll i denna dialog. ”Jag har
förlåtit henne allt, och därför får jag icke beröva henne det, som
för henne är ett behov — kärleken till sonen . . .”

”Men är det också verklig kärlek, min vän? Är den uppriktig?
Visserligen har ni förlåtit henne, ni förlåter henne, men ha vi
rättighet att på detta sätt inverka på denna ängels själ? Han anser
henne död, han ber för henne och ber Gud förlåta henne hennes
synder. Och så är det även bäst. Men vad skulle han tänka då?”
”Från denna sida har jag icke begrundat frågan”, svarade Alexei
Alexandrovitsj, som uppenbarligen gav henne rätt.

Grevinnan Lydia Ivanovna betäckte sitt ansikte med händerna
och satt tyst en lång stund. Hon bad.

”Om ni frågar mig om råd”, sade hon, sedan hon avslutat sin
bön och tagit händerna från ansiktet, ”så råder jag er att icke göra
det. Jag ser ju, hur ni lider, hur detta åter har rivit upp alla era
sår; men nu som alltid tänker ni icke på er själv. Men vartill
kan då ett sådant återseende leda? Dock endast till nya lidanden
för er och till kval för barnet. Om hon hade ett spår av mänskliga
känslor, så skulle hon icke våga uttala en sådan önskan. Nej, utan
tvekan avråder jag er därifrån, och om ni så önskar, skall jag skriva
det till henne.”

Alexei Alexandrovitsj gav sitt samtycke, och grevinnan Lydia
Ivanovna skrev på franska följande brev:

”Min fru! Påminnelsen om Er skulle kunna föranleda Er son
till frågor, som man icke skulle kunna besvara, utan att barnets
själ skulle komma i den fruktansvärda belägenheten att fördöma
det, som för det bör förbli en helgedom, och därför ber jag Er
uppfatta Er mans avböjande svar i den kristliga kärlekens anda.
Jag ber den allsmäktige Guden om barmhärtighet för Er.

Grevinnan Lydia.”

Nittonde kapitlet.

”Nå, hur är det, Kapitonytsch?” sade lilla Sergei då han dagen
före sin födelsedag glad och rödkindad kom tillbaka från
promenaden och grep sig an med att taga av sig sin stora, vida överrock
och lämna den till den långe gamle portvakten, som från sin höjd
leende blickade ned på den lille mannen. ”Nå, har tjänstemannen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free