- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
398

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Nittonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med armen i band åter varit här i dag? Tog pappa emot honom?”

”Ja, han tog emot honom. Så fort underdirektören hade gått,
anmälde jag honom”, svarade portvakten och plirade förnöjt med
ögonen. ”Får jag lov att hjälpa er av med överrocken?”

”Sergei”, sade gossens hovmästare, — en ryss, ingen utlänning —
som stod vid dörren till de inre rummen. ”Tag själv av er
överrocken.”

Sergei hade visserligen hört hovmästarens crd men icke tagit
någon notis om dem. Han stannade, grep med handen tag i
portvaktens bantlär och blickade honom i ansiktet.

”Nå, och har pappa gjort något för honom?”

Portvakten nickade. Tjänstemannen med armen i band, som redan
varit där sju gånger för att framställa en bön till Alexei
Alexan-drovitsj, intresserade även Sergei och portvakten. Sergei hade en
gång träffat honom i farstun, och hört, hur han i klagande ton
bett portvakten anmäla honom; i annat fall måste han svälta ihjäl
tillsammans med sina barn. Sedan dess intresserade Sergei sig för
tjänstemannen, som han sedermera ännu en gång mött i farstun.

”Nå, och blev han glad?” frågade han.

”Ja, naturligtvis! Då han gick sin väg, formligen dansade han
av glädje.”

”Har det avlämnats någonting för min räkning?” frågade
Sergei efter en kort paus.

”Ja, unge herrn”, viskade portvakten och nickade. ”Det har
kommit något från grevinnan.”

Sergei förstod med ens, att det, som portvakten talade om, var
en present från grevinnan Lydia Ivanovna på hans födelsedag.

”Vad säger du! Vad är det?”

”Kornei har burit upp det till pappa. Det är säkerligen något
mycket vackert.”

”Hur stort är det? Så här stort?”

”En liten smula mindre, men det kommer nog att vara något
vackert.”

”En bok?”

”Nej, en leksak. Men gå nu, gå. Vasili Lukitsch ropar!” sade
portvakten, då han hörde hovmästarens annalkande steg.

”Vasili Lukitsch, jag kommer på ögonblicket”, svarade Sergei
med ett förnöjt, glatt leende, som alltid besegrade den punktlige
Vasili Lukitsch.

Men Sergei var alltför lycklig och glad för att kunna förmå sig
till att icke omtala för sin vän portvakten den familjeglädje, som
han under promenaden fått höra av grevinnan Lydia Ivanovnas
niece. Denna glädje föreföll honom särskilt viktig därför att den
sammanföll med den stackars tjänstemannens glädje och med hans
egen glädje över att en leksak avlämnats för hans räkning. Sergei
hade den känslan, att denna dag måste vara glad och lycklig för
alla.

”Vet du redan av, att pappa fått Alexander-Nevski-orden?”

‘TIur skulle jag kunna undgå att veta det? Det har ju redan
varit gratulanter här.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0400.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free