Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nå, och gläder han sig däråt?”
”Hur skulle han kunna låta bli att glädja sig över en sådan nåd
av tsaren? Otvivelaktigt har han förtjänat den”, sade portvakten
allvarligt och värdigt.
Då Sergei kom in i sitt rum, började han, i stället för att slå
sig ned och läsa över sin läxa, omtala för hovmästaren sin
förmodan, att det, som avlämnats för hans räkning, säkerligen var en
maskin. ”Tror inte ni det också?” frågade han.
Men Vasili Lukitsch tänkte nu endast på att Sergei måste lära
sig sin grammatikläxa för läraren, som skulle komma klockan två.
”Nej, Vasili Lukitsch, säg mig bara en sak till”, sade Sergei
plötsligt, då han redan satt vid arbetsbordet och höll boken i sin
hand. ”Vad är högre än Alexander-Nevski? Ni vet ju, att pappa
har fått Alexander-Nevski?”
Vasili Lukitsch svarade, att Vladimir-orden var högre än
Alexander-Nevski.
”Och ännu högre?”
”Den högsta är Andreas-orden.”
”Och ännu högre än Andreas-orden?”
”Det vet jag inte.”
”Gör ni inte det?” Sergei stödde armbågarna mot bordet och
fördjupade sig i sina tankar. Han föreställde sig, hur det skulle
vara, om hans far nu också fick Vladimir- och Andreas-orden; då
skulle han i dag vara mycket vänligare under lektionen. När han
själv blev stor, då skulle han få alla ordnar, även dem, som skulle
uppfinnas och vara högre än Andreas-orden. Så fort någon blev
uppfunnen, skulle han göra sig förtjänt av den också.
Under dylika tankar gick tiden, och när läraren kom, hade
Sergei icke lärt sig sin läxa om adverben, och läraren var icke blott
missbelåten, utan även bedrövad. Lärarens bedrövelse gick gossen
till hjärtat, men han kände sig egentligen icke skyldig i det
avseendet, att han icke kunde sin läxa. Så länge läraren förklarade en sak
för honom, förstod han den ganska bra, men så fort han var ensam,
kunde han icke erinra sig och icke begripa, hur det korta och
lättfattliga ordet ”nog” kunde ha olika betydelse. Men det oaktat
gjorde det honom ont, att läraren var bedrövad.
”Michail Ivanovitsj, när är er namnsdag?” frågade han helt
plötsligt.
”Ni borde hellre tänka på ert arbete. Namnsdagar ha ingen
betydelse för förståndiga människor. En namnsdag är en dag som alla
andra, och på den måste man arbeta liksom på andra dagar.”
Sergei såg uppmärksamt på läraren. Han hörde icke mera på,
vad denne förklarade för honom. Han hade mycket väl märkt, att
då läraren besvarade hans fråga om namnsdagen, hade han icke
talat så, som han verkligen tänkt; det hade han märkt på den ton, i
vilken läraren talat. ”Men varför ha alla kommit överens om att
tala på samma sätt, alltid hålla sådana tråkiga förmaningar och tal,
som man icke vill höra på? Varför stöter han mig tillbaka,
varför håller han icke av mig?” frågade han sig bedrövad och kunde
icke finna något svar på det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
