- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
400

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjugonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tjugonde kapitlet.

Efter grammatiklektionen hade Sergei en lektion för sin far.
Under mellantiden slog Sergei sig ned vid bordet, lekte med
pennkniven och ägnade sig åter åt sina tankar. En av hans
älsklingssysselsättningar var att under promenaden leta efter sin mor. På
döden trodde han över huvud taget ej och i all synnerhet ej på sin
mors död, ehuru Lydia Ivanovna sagt honom det och fadern
bekräftat det, och till följd därav sökte han efter henne under sina
promenader. I varje något fyllig, ståtlig kvinna med mörkt hår
trodde han sig känna igen henne. Vid anblicken av en sådan
kvinna välde en sådan ömhet upp i hans själ, att han knappast kunde
andas och fick tårar i ögonen. Och sedan väntade han, att hon i
nästa ögonblick skulle träda fram till honom och lyfta på floret. Då
skulle han kunna se hela hennes ansikte, och hon skulle le och
omfamna honom, och han skulle känna doften av hennes parfym,
hennes späda mjuka händer och gråta av glädje, liksom när han förr
om kvällarna legat framför hennes fötter och hon hade kittlat
honom och han hade skrattat och bitit henne i de vita, med ringar
smyckade fingrarna. Sedermera, då han av en händelse fått höra av
barnjungfrun, att hans mor icke var död, och hans far och Lydia
Ivanovna hade förklarat, att hon var död för honom, därför att hon
hade blivit dålig (något som han icke alls kunde tro, därför att
han älskade henne så högt), då letade han alltjämt efter henne och
väntade på henne. I dag hade han i Sommarträdgården sett en
dam med lilafärgat flor; medan hon närmade sig den i en sidoallé,
hade han med klappande hjärta följt henne med blicken, i
förhoppning, att det skulle vara hon. Men damen hade icke alls kommit
fram till dem, utan dessförinnan vikit av och försvunnit ur sikte. I
dag kände Sergei en starkare längtan än någonsin efter henne, och
medan han nu väntade på fadern, hade han, glömsk av allt, täljt
sönder hela bordskanten, i det han såg rakt fram med glänsande
ögon och tänkte på henne.

”Pappa kommer”, sade Vasili Lukitsch och ryckte upp honom
ur hans tankar.

Sergei sprang upp, trädde fram till fadern och kysste honom på
handen. Sedan betraktade han honom uppmärksamt och letade i
hans ansikte efter ett tecken till glädje över Alexander-Nevski-orden.

”Var det trevligt på promenaden?” frågade Alexei
Alexandro-vitsj, i det han slog sig ned i länstolen, drog till sig Gamla
testamentet och slog upp det. Ehuru Alexei Alexandrovitsj upprepade
gånger hade sagt Sergei, att varje kristen måste kunna bibliska
historien, måste han själv, då det gällde Gamla testamentet, se efter
i boken och det hade Sergei märkt.

”Ja, det var mycket trevligt, pappa”, svarade Sergei. Han hade
ställt stolen på kant och gungade på den, vilket var förbjudet. ”Jag
träffade Radjenka. (Radjenka var Lydia Ivanovnas niece och fick
sin uppfostran hos henne.) Hon talade om för mig, att ni fått en
ny hög orden. Gläder ni er åt det, pappa?”

”För det första får jag be dig vara god och läta bli att gunga

400

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free