Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillsammans med Anna, men i hans huvud hade nu uppstått
allehanda oklara föreställningar om att det endast _ förr i tiden varit
så, men att under det snabba framåtskridandets tid societetens
åsikter förändrats och att frågan, huruvida de skulle bli emottagna,
långt ifrån var avgjord. ”Naturligtvis”, tänkte han, ”blir hon icke
emottagen vid hovet, men de som stå oss närmare, kunna och
måste uppfatta saken på rätt sätt.”
Bland de damer inom Petersburgs societet, med vilka Vronski
sammanträffade, var hans kusin Betsy en av de första.
”Äntligen!” hälsade hon honom glatt. ”Och Anna? Vad jag
gläder mig! Var ha ni tagit in? Jag kan föreställa mig, hur
förskräckligt vårt Petersburg måste förefalla er efter er förtjusande resa. Och
jag kan föreställa mig er smekmånad i Rom! Hur är det med
skilsmässan? Är den alldeles klar?”
Vronski märkte, att Betsys förtjusning blev mindre, då hon
hörde, att någon skilsmässa ännu icke ägt rum.
”Jag vet, att man kommer att stena mig”, sade hon, ”men det
oaktat skall jag besöka Anna. Ja, jag besöker henne under alla
omständigheter. Ni ämnar väl icke stanna länge här?”
Och redan samma dag avlade hon verkligen ett besök hos Anna,
men nu var hennes ton en helt annan förr. Hon var uppenbarligen
stolt över sina djärvhet och ville, att Anna vederbörligen skulle
uppskatta trofastheten i hennes vänskap. Hon stannade icke
längre än tio minuter, pratade om nyheter inom sällskapslivet och sade
vid avskedet: ”Ni har ännu icke sagt mig, när skilsmässan skall
äga rum. Jag för min del sätter mig visserligen över dylikt, men
andra, trångbröstade människor skola uppföra sig kallsinnigt mot
er, så länge ni ännu icke äro riktigt gifta. Och något sådant är ju
så enkelt. Qa se fait. Ni resa således om fredag? Så tråkigt, att
vi inte träffas mer.”
Av Betsys ton kunde Vronski sluta sig till, vad han hade att
vänta av societeten, men han ville göra ännu ett försök inom sin egen
familj. Till sin mor satte han därvidlag intet hopp. Han visste,
att hans mor, som vid sitt första sammanträffande med Anna visat
sig så förtjust i henne, nu var obeveklig mot henne, därför att
hon tillskrev henne skulden till att sonens karriär gått om intet.
Men han satte stora förhoppningar till Varja, sin brors hustru. Till
följd därav åkte Vronski redan följande dag ännu en gång till
henne, och som han träffade henne ensam, gick han genast rakt på sak.
”Du vet, Alexei”, svarade hon, sedan hon låtit honom tala ut,
”hur mycket jag håller av dig och att jag är redo att göra allt för
dig. Men jag har tegat, därför att jag vetat, att jag icke kan vara
dig och Anna Arkadjevna till nytta. Tro icke, att jag bryter
staven över henne. Visst icke! Kanske jag i hennes ställe hade
handlat likadant. Jag vill icke gärna ge mig in på enskildheter och kan
det icke heller”, fortsatte hon, i det hon blickade in i hans mörka
ansikte, ”men man måste kalla saker och ting vid deras namn. Du
vill, att jag skall besöka henne, taga emot henne hos mig och
därigenom rehabilitera henne. Men vid närmare eftertanke måste du dock
säga dig, att jag omöjligt kan göra det. Jag har uppväxande dött-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
