- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
405

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

var något svar. Ännu aldrig hade hon känt sig så fördmjukad som
i det ögonblick, då hon låtit hotellvaktmästaren komma upp och
åhörde dennes ingående redogörelse för hur han fått vänta och
man sedan sagt honom, att det icke var något svar. Anna kände sig
förödmjukad och kränkt, men hon insåg, att grevinnan Lydia
Iva-novna från sin ståndpunkt hade rätt. Hennes smärta var så
mycket större, som hon bar den ensam. Hon kunde och ville icke dela
den med Vronski. Hon visste, att ehuru han var den förnämsta
anledningen till hennes olycka, skulle frågan om hennes återseende
med sonen förefalla honom mycket oviktig. Hon visste, att han
aldrig skulle vara i stånd att förstå hela djupet av hennes lidande;
hon visste, att hon icke skulle kunna låta bli att hata honom med
anledning av hans kalla ton under samtalen om denna sak. Och det
fruktade hon mer än allt annat här i världen, och därför hemlighöll
hon för honom allt beträffande Sergei.

Hon stannade hemma hela dagen och funderade på en utväg att få
återse sin son. Till sist beslöt hon att skriva till sin man. Hon
hade redan avfattat detta brev, då man lämnade henne brevet från
Lydia Ivanovna. Grevinnans tystnad hade förödmjukat och
bedrö-vat henne, men detta brev och allt som hon läste mellan raderna
gjorde henne uppbragt, och denna gemenhet gentemot hennes
lidelsefulla, berättigade kärlek till sonen, föreföll henne så avskyvärd, att
hennes bitterhet kom henne att uppresa sig mot människorna och
hon upphörde att anklaga sig själv.

”Denna isande köld! Och samtidigt detta hyckleri!” sade hon
för sig själv. ”De vilja endast kränka mig och pina barnet. Och
det skulle jag underkasta mig? Aldrig! Denna kvinna är sämre
än jag. Jag ljuger åtminstone ej.” Och med ens fattade hon det
beslutet att redan följande dag, på Sergeis födelsedag, åka direkt
hem till sin man, muta eller narra tjänarna, men under alla
omständigheter återse sin son och sönderslita den avskyvärda vävnad
av lögner, varmed de omgivit det stackars barnet.

Sedan åkte hon till en leksaksaffär, köpte leksaker och lade
tillrätta sin operationsplan. Tidigt på morgonen, klockan åtta, då
Alexei Alexandrovitsj ännu icke var uppstigen, skulle hon vara
där med pengarna, som hon skulle ge portvakten och
betjänten, för att de skulle släppa in henne, och utan att lyfta på floret
skulle hon säga, att hon kom från Sergeis gudfar för att gratulera
honom och att hon fått i uppdrag att lägga leksakerna vid gossens
säng. Blott det, som hon skulle säga sin son, hade hon icke lagt sig
tillrätta. Hur mycket hon än tänkte på det, kunde hon icke hitta
på något.

Följande morgon åkte Anna ensam dit i en droska; klockan åtta
var hon framme vid huvudingången till sitt forna hem, steg ur och
ringde.

”Gå och se efter, vem det är. En främmande dam”, sade
Kapi-tonytsch, som ännu icke var klädd, utan endast befann sig i överrock
och galoscher, då han genom fönstret såg en beslöjad dam, som stod
alldeles invid porten. Portvaktens medhjälpare, en ung man, som
Anna icke kände, hade knappast öppnat dörren för henne, förrän

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free