- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
406

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hon redan trädde in, hastigt drog en trerubelsedel ur muffen och
stack den i hans hand.

”Till Sergei... Till Sergei Alexejevitsj...” sade hon otydligt
och skyndade vidare. Portvaktens medhjälpare betraktade sedeln,
men hejdade Anna vid den andra dörren, glasdörren.

”Till vem vill ni?” frågade han.

Hon hade icke förstått hans fråga och svarade ej.

Kapitonytsch, som observerat den obekanta damens förlägenhet,
kom nu själv ut, släppte in henne genom dörren och frågade, vad
hon önskade.

”Jag har något att lämna från furst Skorodumov till Sergei”,
svarade hon sakta.

”Unge herrn har inte stigit upp ännu”, svarade portvakten och
betraktade henne forskande. ”Vill ni kanske vänta ett
ögonblick?” frågade han, i det han tog av henne pälsen. Då han såg
hennes ansikte, kände igen henne och bugade sig under tystnad
djupt för henne. ”Jag ber, ers nåd”, sade han.

Hon ville säga något, men förmådde icke få fram ett ljud. Hon
kastade en bönfallande, skuldmedveten blick på den gamle mannen
och gick sedan med lätta, snabba steg upp för trappan. Framåtlutad,
hasande med galoscherna mot trappstegen, sprang Kapitonytsch
bakom henne och bemödade sig om att komma före henne.

”Hovmästaren är hos honom och är kanske ännu icke klädd. Jag
skall anmäla.”

Anna skyndade uppför den henne så välbekanta trappan, utan
att förstå, vad gubben sade.

”Hitåt, om jag får be, till vänster. Unge herrn bor i det förra
soffrummet”, sade portvakten, som var alldeles andfådd.
”Behagar ers nåd vänta ett ögonblick, så skall jag se efter”,
fortsatte han, skyndade före henne, öppnade en dörr och försvann in
genom den. Anna stod stilla och väntade. ”Unge herrn har just
vaknat”, sade portvakten, som åter kom ut.

Och i samma ögonblick som portvakten sade det, hörde Anna
ljudet av ett barns gäspning. Vid blotta ljudet av denna gäspning
kände hon genast igen sin son och tyckte sig se honom livs levande
framför sig.

”Släpp in mig, gå bara!” sade hon och gick in genom den höga
dörren. Till höger om dörren stod sängen, och i sängen satt
gossen till hälften upp i sin uppknäppta nattskjorta; krökande och
sträckande på sin lilla kropp, avslutade han just sin gäspning. I
det ögonblick, då hans läppar åter slöto sig, framträdde på dem ett
sällt, sömnigt leende, och med detta leende sjönk han långsamt
tillbaka mot kudden.

”Sergei”, viskade hon, i det hon ljudlöst trädde fram till sängen.

Medan hon varit skild från honom och i all synnerhet under
senaste tiden, då hennes längtan efter honom blivit så stark, hade
hon alltid föreställt sig honom som en fyra års gosse, enär detta
var den ålder, vid vilken hon älskat honom allra högst. Men nu
var han icke ens den, som han varit, då hon lämnat honom; han
hade ännu mer avlägsnat sig från bilden av den fyraårige, hade
406

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free