- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
407

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sedan skilsmässan växt ännu mer och blivit magrare. = Så han såg
ut! Så magert hans ansikte var, så kortklippt hans hår! Så långa
hans armar! Så han förändrat sig, sedan hon hade lämnat honor»!
Men det var dock han med sin huvudform, med sina läppar, med
sin mjuka lilla hals och de breda axlarna.

”Sergei!” sade hon ännu en gång alldeles intill barnets öra. Han
reste sig upp på armbågen, vände sitt rufsiga huvud åt båda
sidorna, som om han sökte något, och slog upp ögonen. Tyst och
frågande betraktade han i några sekunder den framför honom
orörligt stående modern; så log han på en gång förtjust, slöt de
sömndruckna ögonen och lät sig falla ned, men icke bakåt, utan
framåt, i hennes armar.

”Sergei! Min kära gosse!” viskade hon flämtande och slog
armarna om hans mjuka kropp.

”Mamma!” sade han sakta och rörde sig under hennes händer
för att beröra hennes armar med riktigt många delar av sin kropp.

Med ett sömndrucket leende och alltjämt med slutna ögon stödde
han sig med händerna mot sänggaveln, grep därifrån tag i moderns
axlar, lutade sig mot henne och började gnida ansiktet mot hennes
hals och axlar.

”Jag visste det”, sade han och öppnade ögonen. ”1 dag är det
min födelsedag. Jag visste, att du skulle komma. Nu skall jag
genast stiga upp.”

Men medan han sade det, somnade han åter.

Anna slukade honom med ögonen; hon såg, hur han vuxit under
hennes frånvaro och hur han förändrat sig. Hon kände igen och
kände dock icke igen hans bara, nu så stora fötter, som tittade
fram under sängtäcket; hon kände igen dessa magra kinder, dessa
kortklippta små lockar i nacken, som hon så ofta hade kysst. Hon
berörde allt detta och förmådde ingenting säga; tårarna voro nära
att kväva henne.

”Varför gråter du, mamma?” frågade han, som nu var alldeles
vaken. ”Mamma, varför gråter du?” utbrast han med gråtfärdig
stämma.

”Jag skall icke gråta mer... Jag gråter av glädje. Jag har icke
sett dig på så länge. Jag skall icke gråta mer, nej, nej”, sade hon,
svalde sina tårar och vände bort ansiktet. ”Men nu är det på
tiden för dig att klä på dig”, tillade hon efter en kort tystnad, då
hon åter samlat sig, och satte sig, utan att släppa hans hand, på
stolen invid sängen, på vilken hans kläder lågo.

”Hur bär du dig åt med att klä dig utan mig? Hur ..Hon
ville tala i munter, otvungen ton, men kunde det ej, utan vände
sig åter bort.

”Jag tvättar mig inte mer med kallt vatten; pappa har förbjudit
det. Men har du inte sett Vasili Lukitsch? Han kommer genast.
Men du har ju satt dig på mina kläder.”

Sergei skrattade högt. Hon såg på honom och smålog.

”Mamma, käraste, endaste mamma!” utbrast han, kastade sig
åter över henne och omfamnade henne, som om han nu först i
hennes leende hade förstått, vad som hänt. ”Den behöver du väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free