- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
409

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjugutredje kapitlet - Tjugufjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jungfrun hade viskat. Han hade hört orden: ”Alltid mellan åtta
och nio”, och han hade förstått, att det var fråga om hans far
och att modern icke fick sammanträffa med fadern. Det hade
han förstått, men en sak kunde han icke förstå: varför hade
hennes ansikte fått ett uttryck av förskräckelse och skam? ... Hon
hade icke gjort något dåligt, och dock kände hon fruktan för
honom och blygdes över något. Han hade gärna framställt en fråga
om den saken, men han vågade det icke; han såg att hon led, och
det gjorde honom ont om henne. Under tystnad smög han sig
intill henne och viskade sedan till henne: ”Gå inte ännu, han
kommer inte så snart.” .... ’

Modern sköt honom litet tillbaka ifrån sig för att komma på det
klara med, om han sagt det med förståelse, och såg på hans
ängsliga uppsyn, att han icke blott talade om fadern, utan även på
sätt och vis frågade henne, vad han skulle tänka om sin far.

”Sergei, min kära gosse”, sade hon, ”håll honom kär. Han är
bättre än jag, och jag har handlat orätt mot honom. När du blir
stor, kommer du att förstå det.”

”Bättre än du är ingen! ...” utbrast han i förtvivlan och grep
henne under strömmande tårar i axlarna och tryckte sig intill henne.

”Mitt hjärta, min kära gosse!” mumlade Anna och började gråta
lika hjälplöst och barnsligt som han.

I detta ögonblick öppnades dörren och Vasili Lukitsch kom in.
Även vid den andra dörren hördes steg, och barnjungfrun viskade
förskräckt: ”Han kommer!” och räckte Anna hennes hatt.

Sergei sjönk ned på sängen, slog händerna för ansiktet och
snyftade. Anna drog bort hans händer, kysste ännu en gång hans
tårfuktiga ansikte och gick med snabba steg fram mot dörren.
Där sammanträffade hon med Alexei Alexandrovitsj. Då han blev
henne varse, stannade han och sänkte huvudet.

Ögonblicket förut hade hon visserligen sagt, att han var bättre
än hon, men vid den snabba blick, som hon kastade på honom
och med vilken hon omslöt hela hans gestalt, greps hon dock av
motvilja och bitterhet mot honom och av avund över att han fick
behålla sonen. Med en hastig åtbörd drog hon ned floret,
påskyndade sina steg och lämnade nästan springande rummet.

T ju gufjärde kapitlet.

Hur livligt Anna än önskat återseendet med sin son, hur länge
hon än tänkt och förberett sig på det, så hade hon dock icke
väntat, att detta återseende skulle göra ett sådant djupt intryck på
henne. När hon kommit tillbaka till sina rum på hotellet, kunde
hon på länge icke begripa, varför hon egentligen var där. ”Ja, nu
är allt förbi, och jag är åter ensam”, sade hon sig och satte sig,
utan att taga av sig hatten, i en fåtölj vid eldstaden. Stirrande
på bronsuret, som stod på ett bord mellan fönstren, överlämnade
hon sig åt sina tankar.

Den italienska amman, som just klätt lillan, kom in med henne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0411.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free