- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
410

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjugufjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

till modern. Den knubbiga lillan började, liksom alltid vid åsynen
av modern, att svänga med armarna som en fisk med sina fenor,
i det hon smålog med sin tandlösa lilla mun. Det var omöjligt att
låta bli att lé, att icke kyssa lillan; det var omöjligt att icke räcka
henne ett finger, som hon grep, i det hon skrek högt av
förtjusning och hoppade med hela kroppen; det var omöjligt att icke
hålla fram läpparna, som hon i stället för att kyssa omslöt med
sin lilla mun. Och allt detta gjorde även Anna; hon tog henne
på armen och lät henne hoppa och kysste henne på den friska lilla
kinden och de bara armbågarna, men vid åsynen av detta barn
blev det ännu tydligare för henne, att den känsla, som hon erfor
för lillan, egentligen icke alls kunde kallas kärlek i jämförelse med
den, som hon hyste för Sergei. Allt hos denna lilla flicka var
förtjusande, men egendomligt nog verkade allt detta icke på hennes
hjärta. På det första barnet, även om det härstammade från er.
icke älskad fader, hade hon slösat hela styrkan av sin på annat
håll otillfredsställda kärlek, men den lilla flickan var född under
de allra förskräckligaste omständigheter, och henne kom icke till
del ens hundradelen av den omsorg, som ägnats det första barnet.
Dessutom var hos den lilla flickan ännu allt att vänta av
framtiden, under det att Sergei nästan var en riktig människa och en
älskad människa; inom honom kämpade redan tankar och känslor,
han förstod sin mor, han älskade henne, han hade bildat sig ett
omdöme om henne, det var hon övertygad om, när hon drog sig
till minnes hans ord och blickar. Och nu var hon för alltid, icke
blott lekamligen utan även andligen skild från honom, och det gavs
ingen utväg att ändra det.

Hon lämnade tillbaka den lilla flickan till amman, skickade i väg
denna och öppnade en medaljong, i vilken satt ett porträtt av
Sergei från den tid, då han varit ungefär lika gammal som lillan
nu var. Hon reste sig upp, tog av sig hatten och hämtade från
bordet ett album, som innehöll porträtt av sonen vid skilda åldrar.
Hon ville jämföra dessa porträtt med varandra och började därför
taga ut dem ur albumet. Hon hade tagit ut dem alla utom det
allra sista. På det satt han, klädd i en vit blus, gränsle på en
stol, knep med dyster min ihop ögonen och skrattade med
munnen. Detta var en alldeles särskild min, han hade, som klädde
honom mycket bra. Med sina små händer grep hon flera gånger
tag i ett hörn av kortet, men detta gled alltjämt åter ur hennes
fingrar, och hon kunde icke få ut det. Någon papperskniv fanns
icke till hands, och då drog hon ut det närmast intill sittande
porträttet (det var ett porträtt, taget i Rom av Vronski med rund
hatt och långt hår) och sköt med det ut sonens porträtt. ”Det är
ju hans porträtt!” sade hon, i det hon kastade en blick på
Vron-skis porträtt, och på en gång drog hon sig till minnes, vilken som
var den egentliga orsaken till hennes nuvarande sorg. Hela denna
morgon hade hon icke tänkt en enda gång på honom. Men nu,
när hon betraktade hans manliga, ädla. henne så välbekanta och
kära ansikte, kände hon plötsligt, hur kärleken åter vällde upp i
hennes hjärta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0412.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free