- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
411

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjugufjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Men var är han då? Hur kan han lämna mig ensam i min
förtvivlan?” tänkte hon plötsligt och glömde därvid helt och
hållet, att hon själv hemlighållit allt, som angick hennes son. Hon
skickade ned till honom och bad honom komma upp. Med
häftigt klappande hjärta väntade hon på honom och begrundade
därvid, med vilka ord hon skulle omtala allt för honom och med
vilka bedyranden om kärlek han sedan skulle trösta henne. Budet
kom tillbaka med det beskedet, att han hade besök av en herre
men genast skulle komma upp och lät fråga, om hon kunde taga
emot ett besök av furst Jaschvin, som just anlänt till Petersburg.
”Han sätter intet värde på att komma ensam, och dock har han
icke sett mig sedan i går middag”, tänkte hon. ”Nu kommer han
ju icke så, att jag kan omtala allt för honom, utan har den där
Jaschvin med sig.” Och plötsligt drog en sällsam tanke genom
hennes hjärna: ”Tänk, om han icke älskar mig mer!”

Innan hon ännu var färdig med sin toalett, ringde det på dörren.

Då hon kom ut i salongen, föll hennes blick först, icke på
Vron-ski utan på Jaschvin. Vronski tittade på porträtten av hennes son,
som hon glömt kvar på bordet, och gjorde sig ingen brådska med
att titta upp.

”Vi känna varandra”, sade hon, i det hon lade sin lilla hand i
Jaschvins väldiga tass; denne var uppenbarligen mycket förlägen,
vilket tog sig helt besynnerligt ut gentemot hans jättelika gestalt
och sträva drag. ”Vi gjorde varandras bekantskap vid
kapplöpningarna i fjol. Var god och ge mig dem”, sade hon, i det hon
med en hastig rörelse tog ifrån Vronski porträtten av hennes son
och menande såg på honom med sina glänsande ögon. ”Voro
kapplöpningarna bra i år? I stället för kapplöpningarna i Petersburg
såg jag dem på Corson i Rom. För övrigt vet jag, att ni icke
älskar livet utomlands”, fortsatte hon med ett vänligt skratt. ”Jag
känner er och hela er smak, ehuru jag träffat er så obetydligt.”

”Det gör mig mycket ont, ty jag har riktigt dålig smak i fråga
om allt”, svarade Jaschvin och bet sig i vänstra mustaschspetsen.

Då samtalet varat ännu en stund och Jaschvin såg, att Vronski
tittade på klockan, frågade han Anna, om hon skulle stanna länge
i Petersburg, och tog sedan sin uniformsmössa. ”Jag tror inte, att
det blir länge”, svarade hon i förlägen ton och såg på Vronski.

”1 så fall återse vi nog icke varandra mer”, sade Jaschvin, vänd
till Vronski, och reste sig upp. ”Var äter du middag i dag?”

”Ät middag hos oss”, sade Anna i beslutsam ton, som om hon
vore förargad på sig själv med anledning av sin förlägenhet. Men
hon rodnade, liksom hon alltid gjorde, när hon lät någon
utomstående se hennes belägenhet. ”Maten är visserligen ingenting särskilt
här, men på så sätt får ni åtminstone vara tillsammans med Alexei.
Av alla sina regementskamrater håller Alexei icke av någon så
mycket som er.”

”Med största nöje”, svarade Jaschvin med ett vänligt leende, av
vilket Vronski förstod, att Anna behagade honom mycket.

Jaschvin rekommenderade sig och gick fram till dörren. Vronski
dröjde ännu.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0413.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free