Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det gör mig utomordentligt ont, att jag just mellan halv sju och
nio är förhindrad att komma”, svarade hon med ett svagt leende.
”Det kommer furstinnan att beklaga mycket.”
”Jag beklagar det lika mycket.”
”Ni ämnar säkerligen höra Patti?” frågade Tuschkevitsj.
”Patti? Nu inger ni mig en god idé. Om det vore möjligt att
få en loge, skulle jag åka dit.”
”En loge skulle jag kunna skaffa er”, svarade Tuschkevitsj
tjänstvilligt.
”Jag skulle vara er mycket, mycket tacksam”, svarade Anna.
”Men vill ni icke äta middag med oss?”
Vronski ryckte helt obetydligt på axlarna. Han kunde absolut
icke förstå Annas handlingssätt. Varför hade hon tagit med sig
denna gamla prinsessa, varför bjöd hon Tuschkevitsj att stanna till
middagen och, vad som var det mest förvånande, varför gav hon
honom i uppdrag att skaffa en loge? Kunde hon över huvud taget
ens tänka på att i sin loge övervara en abonnemangsföreställning,
vid vilken Patti sjöng och vid vilken Annas alla bekanta ur de
högsta sällskapskretsarna skulle vara närvarande? Han såg på
henne med allvarlig min, men hon besvarade hans blick med en
halvt glad, halvt förtvivlad blick, vars betydelse han icke kunde
gissa sig till. Vid bordet var Anna riktigt uppsluppen. Det såg
nästan ut, som om hon koketterade såväl med Tuschkevitsj som
med Jaschvin. Då de stigit upp från bordet och Tuschkevitsj
åkt för att skaffa logen, gick Vronski ned till sitt rum tillsammans
med Jaschvin, som gärna ville röka. Sedan han stannat där en
stund med honom, skyndade han åter upp. Anna hade redan klätt
om sig och bar nu en djupt urringad, ljus sidenklänning, som hon
låtit sy i Paris, och på huvudet dyrbara vita spetsar, som
inramade hennes ansikte och synnerligen fördelaktigt framhöllo hennes
bländande skönhet.
”Ämnar ni verkligen åka till teatern?” frågade han, utan att se
på henne.
”Varför frågar ni det i så änsglig ton?” svarade,hon, åter kränkt
av att han icke såg på henne. ”Varför skulle jag icke åka dit?”
Hon låtsade, att hon icke alls förstod meningen med hans fråga.
”Naturligtvis kan ingen hindra er”, svarade han med rynkad
panna.
”Helt och hållet min åsikt”, svarade hon, i det hon drog den
långa, parfymerade handsken på armen.
”Anna, för Guds skull, vad är det med er?” sade han för att
bringa henne till besinning, alldeles så som hennes man en gång
hade talat till henne.
”Jag förstår inte, varför ni frågar det.”
”Ni vet, att ni inte kan åka dit.”
”Varför skulle jag icke kunna det? Jag far icke ensam.
Prinsessan Varvara har endast åkt hem för att klä om sig; hon följer
med mig.”
”Men vet ni då inte...”, började han.
”Jag vill inte veta det!” nästan skrek hon. ”Jag vill inte inte!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
