Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Tjugufemte kapitlet - Trettioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tror ni, att jag ångrar, vad jag gjort? Nej, nej, och ännu en gång nej!
Och om jag ännu en gång stode vid början, så skulle dock allt
avlöpa på samma sätt. För oss, för mig och för er, är endast en sak
av vikt: nämligen huruvida vi älska varandra. Något annat
kommer icke i betraktande. Varför bo vi här skilda åt och varför se
vi icke varandra? Varför skulle jag icke fara till operan? Jag
älskar dig, och allt annat är mig likgiltigt”, fortsatte hon på ryska
och såg på honom med en sällsam, gåtfull glans i ögonen, ”om du
icke har förändrat dig. Varför ser du inte på mig?”
Han såg på henne. Han såg helt skönheten i hennes ansikte och
hennes toalett, som alltid klädde henne så utmärkt. Man just nu
var det just hennes skönhet och elegans, som gjorde honom retlig.
”Min känsla kan icke förändras, det vet ni, men jag ber, jag
besvär er att icke fara till operan”, sade han. Hans röst var
öm och bönfallande, men hans blick kall.
Hon hörde icke hans ord, men hon såg kölden i hans blick och
svarade retligt: ”Och jag ber er klargöra för mig, varför jag icke
skall fara dit.”
”Ni utsätter er för faran att . . .”
”Jag förstår icke, vad ni egentligen menar. Jaschvin är icke
komprometterande, och prinsessan Varvara är icke i något
hänseende sämre än andra kvinnor. Och där är hon redan.”
Trettioandra kapitlet.
När Vronski trädde in på teatern, var klockan halv nio.
Föreställningen var i full gång. En gammal vaktmästare tog emot hans
päls. Genom den på glänt stående dörren hörde man orkesterns
diskreta staccatoackompanjemang och en kvinnoröst, som sjöng.
Så föll dörren igen, och Vronski kunde icke höra slutkadensen, men
applåderna sade honom, att sången var avslutad. Då han trädde
in i den upplysta salongen, fortgick larmet alltjämt. På scenen
stod sångerskan med glänsande, bara skuldror och blixtrande
diamanter, bugade sig leende och samlade med tenorens hjälp ihop
de över rampen oskickligt kastade buketterna. Vronski gick till
mitten av parkett, stannade där och såg sig omkring.
I logerna befunno sig damer av samma slag som alltid och i
logernas bakgrund några officerare; överallt dessa brokigt utstyrda
damer, endast Gud vet av vilket stånd, samma uniformer och
frackar; samma pöbel på galleriet, och bland hela denna skara
funnos i logerna och på de första parkettraderna ungefär fyrtio
verkliga herrar och damer. På dessa oaser riktade Vronski genast
sin uppmärksamhet och trädde omedelbart i beröring med dem.
Då han kom in, var just en akt över; till följd därav gick han,
utan att ha avlagt något besök i sin brors loge, fram till första
parkettraden och stannade vid rampen hos Serpuschovskoi, som, så fort
han blivit varse Vronski, kallat honom till sig genom ett leende.
Vronski hade ännu icke sett Anna. Han såg med avsikt icke åt
det håll, där hon satt. Men på riktningen av andras blickar
märkte han, var hon satt. Han såg sig oförmärkt omkring, utan att leta
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
