- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
415

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Trettioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

efter henne; väntande det värsta, sökte han med blicken Alexei
Alex-androvitsj. Men till all lycka för Vronski var denne i dag icke på
teatern.

Serpuchovskoi hade för länge sedan uppgivit hoppet om att
Vronski någonsin skulle återvända till sin militära verksamhet, men han
tyckte lika mycket om honom som förr och var nu särskilt
älskvärd mot honom.

Vronski, som endast hörde på med ett öra vad han sade,
mönstrade genom kikaren dem som sutto på första raden och i
parkettlogerna. Bredvid en dam med en turban och en flintskallig gammal
herre, vars förlägna och förargade uppsyn han urskilde genom sin
kikare, såg han på en gång Annas stolta, överraskande vackra,
leende ansikte i spetsinramningen. Hon satt i femte parkettlogen,
ungefär tjugu steg från honom. Hon satt längst fram vid
bröstvärnet, vände sig litet om och sade något till Jaschvin.

Då Vronski strax efteråt ännu en gång riktade sin kikare åt detta
håll, märkte han, att prinsessan Varvara var påfallande röd i
ansiktet, skrattade tvunget och oavvänt såg mot grannlogen, men att
Anna med sin lioppfällda solfjäder knackade på barriärens röda
sammet, stirrade rakt fram och icke såg och uppenbarligen icke
heller ville se, vad som försiggick i grannlogen. Jaschvins ansikte hade
att uppvisa samma uttryck, som det brukade ha, då han förlorade
på spel. Rynkande ögonbrynen, stack han vänstra mustaschspetsen
allt längre in i munnen och sneglade mot den där grannlogen.

I denna loge till vänster befunno sig herr och fru Kartasov.
Vronski kände dem och visste, att Anna var bekant med dem. Fru
Kartasova, en mager liten dam, stod i sin loge med ryggen vänd mot
Anna och tog på sig kappan, som mannen räckte henne. Hon var
blek och såg mycket ond ut, och hon sade något i, till synes
mycket upprörd ton. Kartasov, en tjock, flintskallig herre, såg hela
tiden på Anna och försökte lugna sin hustru. Då hans fru gick ut,
dröjde han en stund och sökte fånga Annas blick, uppenbarligen
för att kunna buga sig för henne. Men Anna tog, uppenbarligen
med avsikt, ingen notis om honom, utan talade med Jaschvin, som
böjde ned sitt kortklippta huvud till henne. Kartasov gick utan
att ha fått tillfälle att bocka sig, och logen förblev tom.

Vronski, som visserligen visste, att det förefallit något men icke
vad det var, befann sig i en pinsam oro. I förhoppning att erfara
något närmare, gick han till broderns loge.

Gamla grevinnan, Vronskis mor, med sina stålgråa lockar, satt
i broderns loge. Varja och prinsessan Sorokina träffade han i
korridoren till första raden.

Sedan Varja fört prinsessan Sorokina in till gamla grevinnan,
kom hon tillbaka ut i korridoren, räckte svågern handen och
började sedan tala med honom om det, som intresserade honom. Han
hade knappast någonsin sett henne så upprörd.

”Jag tycker, att det är nedrigt och avskyvärt och att madame
Kartasova icke hade rättighet därtill. Madame Karenina ..
började hon.

”Men vad har då hänt? Jag känner icke till något.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free