- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
431

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Anna vände blicken från väninnans ansikte, knep ihop ögonen
(detta var en ny vana, som Darja aldrig förr sett hos henne) och
började begrunda meningen i dessa ord. Och när hon lyckats göra
det, såg hon åter på Darja.

”Om du har synder”, sade hon, ”så måste de alla bli dig
förlåtna för ditt besök och för dessa ord.”

Och Darja såg, att hon hade tårar i ögonen. Under tystnad
tryckte hon Annas hand.

”Vad är således det där för byggnader? En sådan massa?”

”Det är personalens bostäder, fabriken, häststallarna”, svarade
Anna. ”Och här börjar parken. Allt detta var försummat, men
Alexei har åter låtit sätta det i stånd. Han är mycket förtjust i
denna egendom och har, vad jag aldrig väntat, fattat ett
lidelsefullt intresse för lantbruket. Men han är ju också en sådan rikt
begåvad natur! Allt, han griper sig an med, utför han förträffligt.
Det är så långt ifrån, att han har tråkigt här på landet, att han
snarare arbetar med en sannskyldig lidelse. Man känner knappast
igen honom. Han är en ekonomisk, utmärkt lantbrukare, ja, när
det gäller lantbruket, är han till och med girig. Men endast när
det gäller lantbruket. När det är fråga om tiotusenden, räknar
han icke”, sade hon med detta litet hstiga, glada leende, varmed
kvinnor ofta tala om den älskade mannens enbart av dem själva
kända egendomligheter. ”Titta till exempel på den där stora
byggnaden. Det är det nya sjukhuset. Jag tror att det kommer att
kosta honom mer än hundratusen rubel. Det är nu hans käpphäst.
Och vet du, hur han kom på idén att bygga det? Jag tror, att
bönderna bådo honom sänka arrendet för ängarna, men han svarade
nej, och då förebrådde jag honom, att han var girig.
Naturligtvis icke enbart därför, men dock delvis därför började han bygga
det här sjukhuset, bara för att visa, att han icke är girig. Man
kan ju säga, att det är en småsak, men just därför älskar jag
•honom så mycket mer. Och nu får du genast se vårt hus. Det
härstammar från hans farfars tid och har till det yttre lämnats
oförändrat.”

”Så vackert!” utbrast Darja och betraktade med uppriktig
beundran den präktiga, pelarprydda byggnad, som trädde fram ur
trädgårdens olikartade grönska.

”Ja, icke sant, det är vackert? Och där uppifrån har man en
underbar utsikt.”

De åkte in på en med grus betäckt och med
trädgårdsanläggningar prydd förgård, där två arbetare höllo på att infatta en
om-grävd blomsterrabatt med något slags porösa stenar, och stannade
vid portalen.

”Ah, de äro redan här!” sade Anna, då hon fick se ridhästarna,
som just leddes bort. ”Icke sant, det är en vacker häst? Det är
en dubbelponni. Min favorithäst. Led den hit och ge mig
socker! Var är greven?” frågade hon två lakejer i galalivré, som
korn-mo utskyndande. ”Ah, där är han ju!” tillade hon, då hon fick
se Vronski och Veslovski, som trädde ut genom portalen för att
taga emot damerna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free