- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
432

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Vilket rum ämnar ni ge furstinnan?” frågade Vronski Anna
på franska, och utan att invänta hennes svar hälsade han ännu en
gång på Darja med en handkyss. ”Stora balkongrummet, tycker
jag?”

”Ack nej! Det ligger alldeles för långt borta. Hellre
hörnrummet, så få vi se mer av varandra. Ja, kom nu”, sade Anna,
sedan hon givit sin älsklingshäst sockret, som en av betjänterna
kommit ut med.

”Ni glömmer er plikt”, vände hon sig till Veslovski, som
ävenledes kommit ut.

”Förlåt mig, mina fickor äro alldeles tomma”, svarade han.

”Men ni kommer för sent”, sade hon och torkade med
näsduken av den hand, som hästen gjort fuktig, då hon gav den socker.

Anna vände sig till Darja: ”Stannar du länge här? Bara en
dag? Det är omöjligt.”

”Jag har lovat det, och barnen . . .” svarade Darja, som var
mycket förlägen, såväl därför att hon måste taga sin anspråkslösa
resväska ur kaleschen som även därför att hon visste, att hon var
mycket dammig i ansiktet.

”Nej, nej, Darja, min älskling . . . Nåja, vi få ju se. Kom nu!”
Och Anna förde Darja till det rum, som hon skulle bebo.

Det var icke det praktrum, som Vronski föreslagit, utan ett, för
vilket Anna först bad väninnan om ursäkt. Men även detta rum,
för vilket Anna ansåg sig böra be om ursäkt, var inrett med en
sådan lyx, att Darja aldrig sett något liknande, vare sig i sitt
föräldrahem eller i sitt eget hem.

”Ack, mitt lilla hjärta, vad jag är lycklig!” sade Anna, som i
sin ridklänning satte sig ett ögonblick bredvid Darja. ”Berätta
nu om dina barn. Jag har träffat Stiva helt flyktigt, men han
förstår sig inte på att berätta om barn. Vad gör min älskling
Tanja? Jag gissar, att hon redan är stora flickan.”

”Ja, riktigt stor”, svarade Darja kort och förvånade sig själv •
över att hon i så kall ton lämnade upplysning om sina barn. ”Vi
ha det mycket trevligt hos Ljevins”, tillade hon.

”Ja, om jag hade vetat, att du icke föraktar mig...” sade Anna.
”Ni borde komma hit till oss. Stiva är ju sedan gammalt god
vän med Alexei”, fortsatte hon och rodnade plötsligt.

”Ja, men vi trivas så bra där . . .” svarade Darja förläget.

”Ja visst, av idel glädje pratar jag dumheter. Men jag måste
alltjämt upprepa, mitt hjärta: Vad jag gläder mig över ditt
besök!” sade Anna och kysste henne ännu en gång. ”Du har ännu
icke sagt mig, hur och vad du tänker om mig, men jag vill veta
allt. Jag gläder mig dock åt, att du ser mig sådan jag verkligen
är. Framför allt vill jag icke, att folk skall tro, att jag vill
bevisa någonting. Jag vill helt enkelt leva, vill icke göra någon
annan än mig själv något ont. Det är väl min rättighet, icke sant?
Men det är ett ämne, som man kan säga mycket om, och vi skola
sedermera talas vid därom i lugn och ro. Nu går jag för att klä
om mig och skickar in flickan till dig.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free